bloggkommentatorerna

Tatueringsångest
Elaine skriver ett inlägg om tatueringar. Hon har tatueringar och skall göra fler. Jag gillar taueringar jättemycket men har inga egna. Delvis för att jag är hypokondrisk och rädd för att det skall göra ont, att jag skall bli sjuk av bläcket eller av nålen och delvis för att jag inte skulle kunna bestämma mig för något att tatuera in. Jag har inga fina tankar när det gäller tatueringar nämligen och det är bara när jag mår dåligt som jag fantiserar om destruktiva texter. Om jag hade varit mer impulsiv än vad jag är så hade jag tatuerat in en massa saker och sedan ångrat mig och skämts när jag mådde bättre igen. Jag hade kunnat ha tatuerat in "This too shall pass" och sen när jag mådde bättre igen så hade jag velat lasra bort den. Ironin. Saker jag har tänkt att jag vill tatuera in i stunder av destruktivitet: 
 
1. En tribaltatuering i svanken. (OBS! Jag var 18år och det var modernt 1998.)
2. Angst i svanken. (Ångest på latin)
3. "Tatuering" (ordet alltså)
4. Olika drabbande citat och dikter som jag för stunden gillar. Typ av Boye, Tranströmer. 
5. En streckkod i nacken med mitt personnummer som siffror. (Typ: jag är ett objekt, jag är en vara som är till salu.)
6. "Jag ångrar detta".
 
Ja, ni hör ju. Det är tur att jag inte har tatuerat mig. Men jag gillar alla andras tatueringar. De flesta i alla fall och jag tycker att det är sjukt snyggt. 
 
Har ni tatueringsångest?
 
//Anna-Maria
 
 
Ta det lugnt och hitta en vän
Elaine har fullt upp i livet med tre barn och jobb och känner att hon inte riktigt har tid för vänner. Hon undrar hur hennes mormor gjorde som hade elva barn. Ja, på den tiden gjorde man inget annat än att ta hand om sin familj, typ. Det är ju vi moderna människor som skall förverkliga oss själva så jävla mycket hela tiden. Det går inte ihop alltid. Något blir lidande. Är det inte hälsan så är det hemmet, jobbet, barnen, partnern eller vännerna. Det går inte att hinna med allt. Ekvation omöjlig. Tror man det så kan jag lugna er med att det inte går. Stressa inte ihjäl er över att ni inte fixar allt. Det är helt normaaaaaalt som barnmorskorna alltid säger, även om det sticker ut en grankvist ur snippis. 
 
Det jag egentligen skulle skriva om är att Elaine skriver ett inlägg där man i kommentarerna kan hitta vänner. Det är grymt bra, så det länkar jag till. Hoppas att ni finner någon om ni söker en vän. <3
 
//Anna-Maria
Svar på tal
Elaine är retoriker, och sätter en ära i att ha svar på tal, men jag förstår ändå inte vad hennes syfte är här. En annan nybliven mamma har sagt, om Benny: "Oj, vad gulligt, han har pyjamasen på sig." Och sen ångrar Elaine att hon inte kom med en syrlig kommentar om den andra mammans bebis klädsel, eller något ironiskt om hur icke-konstigt det är att en bebis har pyjamas. Hon passar också på att skriva att hon inte bryr sig om ifall någon annan klär sina spädbarn i vardagskläder, men att hon själv tycker att det är mysigt med mjuka kläder. 

Jag tycker hon är MINST lika dömande mot andra människor val av bebiskläder (?) som andra människor är mot henne. 

Det är intressant att läsa hur personligt en retoriker tar en helt neutral, eller ja, rent av positiv, kommentar. Hur lite det spelar roll hur man uttrycker sig, och hur mycket det handlar om på vilket humör mottagaren är på. En nyförlöst kvinna är extremt känslig kring kommentarer om hennes bebis helt enkelt. 

(För säkerhets skull peppar många läsare Elaine genom att förkasta idioter till föräldrar som klär sina barn i vardagskläder. Bara för att verkligen visa att man inte ska hacka på någon som väljer pyjamas dygnet runt på sina bebisar. Rimligt.)

//Mia