bloggkommentatorerna

Nygravida
Stort grattis till Elaine Eksvärd, som chockar alla, inklusive maken tydligen, genom att bli på smällen. När deras tvåa skulle bli till så tog det tid, och Elaine bjöd som alltid på en väldigt privat kamp, vilket jag tror gladde många människor som var i samma sits. Men den här gången blev det visst en överraskning. Kul för dem! Och kul för oss att följa en erfaren och trygg trebarnsmamma, men...

...ännu mer spännande blir det nog att ta del av Elena Belles (ex-Natacha Peyre) föräldraskap. Hon har precis börjat blogga igen, och avslöjade på självaste Valentines day att hon väntar ett kärleksbarn. Hon är än så länge bara i vecka 8, så vi har många händelserika månader framför oss. Elena är redan igång och letar nannys. Hon behöver två stycken, som delar på dygnets alla timmar, för själv vill hon kunna sova och träna när hon känner för det. Ja, ni hör ju, det där är ett föräldraskap som påminner väldigt lite om vanligt svenneliv, och det kommer bli otroligt kul att ta del av. 

//Mia
Bästa vännen
Elaine skriver så fint om sin trogna vän, Emmy. Det är ganska lätt att se att Elaine känt sig underlägsen Emmy genom åren. Emmy var yngre, mer framgångsrik, med bättre betyg. Men de var vänner ändå, eftersom Emmy också var/är lojal och snäll. Jag tolkar kanske in en del, men jag minns hur det var att ha en vän som var så mycket mer lyckad på alla punkter. Nu tänker jag mig att alla vänner jag haft genom åren läser detta och tänker att detta handlar om dem, men det gör det inte utan det handlar om min jämnåriga kusin. Hon var/är så jävla smart och begåvad och framgångsrik, men också snäll, lojal och socialt kompetent. Det är ganska svårt att vara vän med en sådan, eller hur? Man älskar verkligen den där vännen, och man inser vilken tur man har som har en så fantastisk person i sin närhet, men det är ändå jobbigt att i precis alla lägen vara lite sämre än henne. Obs, det här sista stycket handlar om mig. Jag kapade Elaines inlägg kan man säga. Men känner ni igen det där? //Mia
Vinnarskallen vann
Idag bloggar de flesta om valet i USA och vilken besvikelse det är. De som hejade på Trump verkar hålla sina munnar stängda för det är inte de som hörs idag. Någon enstaka vit man på Facebook som ropar till, "Trump is king", eller något liknande. De här männen är ofta SD-sympatisörer har jag märkt. Det här verkar hänga ihop. Vita män känner sig på något sätt hotade i dagens samhälle och vill vrida tillbaka klockan. En kvinna hade som Elaine och Lady Dahmer skriver aldrig kommit undan med samma saker som Trump. Kvinnor röstas inte fram till ledare i ett patriarkat. Inte ens av kvinnor. Kvinnor tar till sig de patriarkala tankarna och för de vidare. De hänger på männen för att få fördelar av det, istället för att kämpa för sin egen frihet. Det kan jag förstå för som kvinna får man så jävla mycket skit, vad man än gör. Då är det lättare att gå männens väg. Jag blir lite irriterad dock när Elaine skriver att Hillary är kall. Vadå kall? Hon beter sig professionellt för att vara en politiker. Man röstar inte på att någon skall vara behaglig utan på vad de står för. För kall för att vara kvinna då eller? Hennes personlighet är sådan. Hon är inte Michelle Obama. Måste vi kvinnor vara varma och glada och le hela tiden för att räknas? De kraven ställs ALDRIG på män. Det är snarare positivt om en man är kall för då tänker man att han är stabil och vet vad han gör. Jag har tänkt på en sak och det är att allt Trump har velat göra är att vinna. Han är en vinnarskalle. Ställde han upp så skulle han bli president. Det blev han också. Frågan är om han visste att alla dumma uttalanden som han har gjort skulle tilltala folket i USA? Att han sa alla de där sjuka sakerna för att vinna röster? Det är populisternas tid och det har han sannerligen utnyttjat. Även om jag mycket hellre hade sett Hillary Clinton som president så hoppas jag att Trump inser ansvaret han har nu och verkligen gör det bästa av situationen. Fast det kanske bara är önsketankar? //Anna-Maria