bloggkommentatorerna

Kroppen och hjärnan
Jag har legt och feberyrat två nätter i rad nu och igår så kom jag på det mest brillianta blogginlägget någonsin. Men när jag vakande så var det helt borta. Jag minns inte ens vad ämnet var. Det enda jag kommer ihåg var att det skulle revolutionera hela bloggvärlden. Jaja. Någonstans i mitt huvud finns det, bara så att ni vet. 
 
Det senaste i sociala media-svängen är väl att kändisar inte kan hålla sig borta från att tjata om hur de äter och tränar. Som Jerka Johansson skriver så är det faktiskt det tråkigaste man kan läsa om. OM man inte är en träningsbloggare eller så som Lofsan till exempel. Jag följer många träningsfolk så det är inte det att jag inte gillar träningsinlägg. Det kan vara jätteintressant att följa. 
 
De två senaste i raden är Elaine som har sadlat om till vegan. Hon har hoppat upp på hästen som hon inte kommer att äta upp. Läsarna blir provocerade i vissa fall. Det tror inte jag är för att hon har slutat att äta kött utan för att många blir veganer för att gå ner i vikt. Då låter det bättre än att säga att man går på Viktväktarna eller äter LCHF. Om det är så vet vi inte, men många läsare som blir provocerade tror nog det. Jag kan förstå det för Isabella Löwengrip har förklarat sin viktnedgång med att hon äter veganmat och Kitty Jutbring har rasat i vikt och hon äter också vegankost. Om det har ett samband vet man inte med jag tror att läsarna tänker så. En förklaring till varför vissa blir provocerade av detta. 
 
Sen har vi Läckberg som skall gå all in på fitness. Vad tänker jag om det. Ja, det jag tänker är att det tar upp hela ens tankevärld och att det är svårt att göra annat än att tänka på träning och kost om man skall ge sig in i den svängen. Men om hon vill satsa på den sporten så är det upp till henne. 
 
Summa sumarum så känns det som om många går all in om det skall tränas eller ätas bättre. Det räcker liksom inte med att göra små förändringar. Då är det kanske inte så konstigt om folk blir provocerade. Läckbergs Insta följer man inte för att man vill läsa om träning och Elaines blogg läser man inte för att man vill veta hur hon äter. Jag tänker att fokus ligger fel och att vi kvinnor fortfarande är mer kropp än hjärna i samhället. Ni vet ju att män förr i tiden hävdade att kvinnors hjärnor inte var gjorda för att studera med. Våra kroppar var skilda från hjärnan. Vi skulle se fina ut, brodera och spela lite piano. Det lever kvar i allra högsta grad i samhället. Trist. 
 
//Anna-Maria
 
 
Att inte kunna hålla sig
Nu när Isabella Löwngrip skrev att hon inte skulle lägga upp något från Maldiverna på sociala medier så blev jag så nyfiken på om hon verkligen skulle förverkliga det. Men igår la hon upp en massa på Instastory och en bild på Instagram. Jag förstår varför hon vill göra det för det ser magiskt ut. Det hade varit strongt om hon hade låtit bli dock. Vi får se om hon kan hålla sig ifrån det framöver.
 
Det verkar svårare än vad man tror det där att hålla sig ifrån sociala media. Elaine försökte också för någon helg sedan. Sa adjö på fredag eftermiddag och sa att helgen skulle bli mobilfri. Sen var hon tillbaka redan på lördag eftermiddag. Jag förstår dem verkligen. Igår glömde jag telefonen hemma när vi åkte till svärmor och det var en märklig situation. 
 
När jag satt i bilen kom jag på flera saker som jag ville googla och så gick inte det. Frustrationen i det. Jag missade inget Instamoment dock. 
 
//Anna-Maria
Tatueringsångest
Elaine skriver ett inlägg om tatueringar. Hon har tatueringar och skall göra fler. Jag gillar taueringar jättemycket men har inga egna. Delvis för att jag är hypokondrisk och rädd för att det skall göra ont, att jag skall bli sjuk av bläcket eller av nålen och delvis för att jag inte skulle kunna bestämma mig för något att tatuera in. Jag har inga fina tankar när det gäller tatueringar nämligen och det är bara när jag mår dåligt som jag fantiserar om destruktiva texter. Om jag hade varit mer impulsiv än vad jag är så hade jag tatuerat in en massa saker och sedan ångrat mig och skämts när jag mådde bättre igen. Jag hade kunnat ha tatuerat in "This too shall pass" och sen när jag mådde bättre igen så hade jag velat lasra bort den. Ironin. Saker jag har tänkt att jag vill tatuera in i stunder av destruktivitet: 
 
1. En tribaltatuering i svanken. (OBS! Jag var 18år och det var modernt 1998.)
2. Angst i svanken. (Ångest på latin)
3. "Tatuering" (ordet alltså)
4. Olika drabbande citat och dikter som jag för stunden gillar. Typ av Boye, Tranströmer. 
5. En streckkod i nacken med mitt personnummer som siffror. (Typ: jag är ett objekt, jag är en vara som är till salu.)
6. "Jag ångrar detta".
 
Ja, ni hör ju. Det är tur att jag inte har tatuerat mig. Men jag gillar alla andras tatueringar. De flesta i alla fall och jag tycker att det är sjukt snyggt. 
 
Har ni tatueringsångest?
 
//Anna-Maria