bloggkommentatorerna

En fruktansvärd dag
Det var en fruktansvärd dag igår. En kombination av massa saker, en stressig vecka förra veckan då jag bara kämpade för att överleva till helgen, sedan en späckad helg, dålig sömn, inte en enda sekund i fred och sedan var det måndag och pms och nystart på arbetsvecka och eftersom jag jobbar själv så gäller det att jag har karaktär och det funkade inte igår, vilket gjorde att allt kändes ännu värre när dagen var slut. Känner ni igen det? 

Lyssnade på podcasts för att slippa tystnaden och tänkte att Hannah och Amanda kanske skulle pigga upp. Dom är ju roliga och lättsamma oftast. Ibland pratar de i och för sig om psykisk ohälsa och det kunde ju behövas igår, tänkte jag. Men vi kom på helt fel nivå. Hannah var på bjudresa till Lanzarote med svärfamiljen och hon får ångest av det. Amanda peppade med att man ju inte behöver åka på så många bjudresor i livet, i fortsättningen kan ju Hannah göra som Amanda och bara åka på lyxresor, för det är lättare för ångestens skull. Men de gav tips för att överleva en all inclusive-resa i alla fall, man ska ta med sig fina produkter från Daisy Grace och packa dem i en Daisy Grace-neccessär och göra fint i badrummet. Soffan kan man täcka över med en vacker sarong, osv, så Hannah kommer överleva veckan.

Jag var inte där, jag behövde andra tips. 

Lyssnade sedan på Engla och Johannas podcast, där Engla berättade om när hon gick på Mama-galan själv. Hon oroade sig och mådde mer eller mindre kasst i flera dagar innan. Hon skulle göra samarbeten med företag och kände att det bara var att ta sig i kragen. Hon tänkte att hon växer av att göra det, trots inre motstånd. Det blev en sorts kompromiss. Hon gick dit, gjorde sitt jobb och gick till hotellrummet innan middagen började. Johanna påpekade att hon väl känner sig stolt som gjorde det. Engla svarade tveksamt att hon är lite hård mot sig själv, men visst, det var ju bra att hon utförde sitt uppdrag. 

Jag känner så starkt igen det där. Man måste göra en grej, fast det inte känns bra. Man tänker på moroten, det känns bättre när det är klart osv. Och så gör man det, och efteråt finns visserligen lättnaden över att det är över, men knappast någon jävla triumf eller segertågskänsla. Men det är ok. Det värsta är när man väl har gjort det man fasat för, och det var precis så hemskt som man fruktade för innan, och efteråt ligger man bara och vrider sig av ångest. 

Nåväl, nu är det tisdag.
//Mia
Lära känna Engla mer
Engla blir med pod! Inspopodden. Rolig nyhet tycker jag. Skall bli kul att "lära känna" henne närmare om ni förstår vad jag menar. Hon skall podda med Johanna som ni hittar här.
 
Jag minns när jag skulle börja att lyssna på podcasts och nästan fick en närhetschock. Det var som att poddarna talade enbart och direkt till mig om en massa privat som jag inte hade med att göra. Så känns det aldrig längre för nu är jag så van. Den känslan kommer aldrig tillbaka, men just det måste vara framgångsfaktorn med Podcasts.
 
Sen är det så att bloggare verkligen inte bara är bloggare längre. Det är inte många stora bloggare som bara har en blogg och inget mer. Det är Facebook, Instagram, YouTube, podcast och annat. Så har det varit länge och det vanligaste är att en bloggare har Instagram som komplement, men YouTube-kanal och Podcast börjar också bli vanligt. 
 
Det är svårt att komma på en enda blogg som inte har något komplement faktiskt. 
 
Ja just det. Den här bloggen. Haha!
 
//Anna-Maria
Jobba jobba jooobba
Engla är väl den bloggare som ifrågasatts mest genom åren. Just att hon enbart arbetar med bloggen sticker i mångas ögon. Folk frågar vad hon gör hela dagarna. När hon mår dåligt, fysiskt eller psykiskt, så föreslår alltid någon läsare att hon borde skaffa sig ett jobb. Om hon skriver att hon är stressad blir en del hånfulla. Hon uppmanas ständigt att förnya sig. Senast här
 
Nu har hon skrivit ett långt och ingående inlägg om sin karriär. Hon förklarar gång på gång hur hon får dagarna att gå. Hon menar att det tar tid att förbereda och göra samarbetsinlägg (vilket stämmer. Det tar ofta betydligt mer tid än att skriva vanliga inlägg). Hon bedyrar att hon älskar att blogga, är nöjd med sitt val och är stolt över sig själv. 

Nu får hon faktiskt mycket pepp och folk erkänner att de är avundsjuka på Engla som har ett så fritt jobb. 

Men tänk att det ska behövas ett försvarstal? Om man INTE trivs med sitt jobb, om man ångrar sitt val av utbildning, om man mår piss, hur lyder domen mot en då? Det är så fruktansvärt provocerande för folk att höra någon säga: "Nej, det är inte så kul att gå till jobbet. Jag önskar jag vann pengar så jag slapp tänka på skiten. Jag har inga drömmar, inga ambitioner. Jag behöver pengar bara." Och om nån är dålig på jobbet, då blir folk rasande. Det spåret är vissa av Englas läsare inne på. De som tycker att hon är dålig tycker att hon ska bli bättre eller lägga ner. Det är ju konstigt i Englas fall, eftersom hennes jobb uppenbarligen funkar. Hon har fortfarande läsare och samarbeten och en inkomst. Men i andra fall: vad fan ska man göra då? Man måste ha in pengar även om man är kass. 

Tänk att hamna bredvid Blondinbella på en middag och hon frågar om ens jobb, och man ba: "Hatar det. Nej, jag tänker inte sluta, måste ha pengar. Skitsvårt att få nytt jobb, jobbigt att bli upplärd, lära känna mer folk, och jag kanske är lika kass på de nya arbetsuppgifterna. Mitt kortsiktiga mål är alltid att gå hem. Mitt långsiktiga är pension." Hon hade ju stirrat på en med förakt. Det hade blivit jättedålig stämning. Man hade blivit kallad negativ, vilket är den fulaste förolämpningen som finns. 

//Mia