bloggkommentatorerna

Inspiration
I något av de första avsnitten av Englas podcast Inspopodden så talade hon och Johanna om den här bloggen och sa att den inte är inspirerande. 

Huvudet på spiken! Den här bloggen är inte en inspirationskälla. Vi har absolut inte det syftet. 

Det är precis som om allt på sociala medier skall vara inspirerande och det skulle vara galet om det skulle vara så. Visst är det så att inspiration säljer och därför är de flesta som bloggar om sina liv, kläder, barn, smink, inredning och så är inspirerande och positiva i tonen. Annars är det svårt med samarbeten och annonsering. 

Men jag kikade på Englas podlista och jag fattar inte riktigt varför hon kallar alla de där poddarna för inspirerande poddar? Intervjupoddar lyssnar man mer på för att man är nyfiken på personen tänker jag. Inte för att få tips. 

Sen undrar jag vad som skulle krävas av en pod eller en sociala media-person för att jag skulle bli inspirerad i betydelsen nedan? Jag känner bara noll komma noll inspo. Min drivkraft har oerhört svårt att komma igång. Den dör snarare när bloggare beskriver hur jag kan leva ett härligare liv samtidigt som de ler själlöst mot mig i en uppstyltad pose. (Jag tänker på boken Astarte av Karin Boye.)

Hur är det med er drivkraft? Kommer den igång när ni ser ett snyggt hem eller en fin outfit?

//Anna-Maria

(null)



Moffakalsipper
Min egen jacka, boyfriendjackan, momjeans känns okej. Men ex-boyfriendjackan. Vem vill ha den på sig? Ett ex vill man ju bara glömma. Ta din j-a jacka!😢

Vad är grejen med att det heter så? Någon som kan förklara? 

När kommer grandfatherkalsipperna?

//Anna-Maria

(null)

En fruktansvärd dag
Det var en fruktansvärd dag igår. En kombination av massa saker, en stressig vecka förra veckan då jag bara kämpade för att överleva till helgen, sedan en späckad helg, dålig sömn, inte en enda sekund i fred och sedan var det måndag och pms och nystart på arbetsvecka och eftersom jag jobbar själv så gäller det att jag har karaktär och det funkade inte igår, vilket gjorde att allt kändes ännu värre när dagen var slut. Känner ni igen det? 

Lyssnade på podcasts för att slippa tystnaden och tänkte att Hannah och Amanda kanske skulle pigga upp. Dom är ju roliga och lättsamma oftast. Ibland pratar de i och för sig om psykisk ohälsa och det kunde ju behövas igår, tänkte jag. Men vi kom på helt fel nivå. Hannah var på bjudresa till Lanzarote med svärfamiljen och hon får ångest av det. Amanda peppade med att man ju inte behöver åka på så många bjudresor i livet, i fortsättningen kan ju Hannah göra som Amanda och bara åka på lyxresor, för det är lättare för ångestens skull. Men de gav tips för att överleva en all inclusive-resa i alla fall, man ska ta med sig fina produkter från Daisy Grace och packa dem i en Daisy Grace-neccessär och göra fint i badrummet. Soffan kan man täcka över med en vacker sarong, osv, så Hannah kommer överleva veckan.

Jag var inte där, jag behövde andra tips. 

Lyssnade sedan på Engla och Johannas podcast, där Engla berättade om när hon gick på Mama-galan själv. Hon oroade sig och mådde mer eller mindre kasst i flera dagar innan. Hon skulle göra samarbeten med företag och kände att det bara var att ta sig i kragen. Hon tänkte att hon växer av att göra det, trots inre motstånd. Det blev en sorts kompromiss. Hon gick dit, gjorde sitt jobb och gick till hotellrummet innan middagen började. Johanna påpekade att hon väl känner sig stolt som gjorde det. Engla svarade tveksamt att hon är lite hård mot sig själv, men visst, det var ju bra att hon utförde sitt uppdrag. 

Jag känner så starkt igen det där. Man måste göra en grej, fast det inte känns bra. Man tänker på moroten, det känns bättre när det är klart osv. Och så gör man det, och efteråt finns visserligen lättnaden över att det är över, men knappast någon jävla triumf eller segertågskänsla. Men det är ok. Det värsta är när man väl har gjort det man fasat för, och det var precis så hemskt som man fruktade för innan, och efteråt ligger man bara och vrider sig av ångest. 

Nåväl, nu är det tisdag.
//Mia