bloggkommentatorerna

Herregud, som folk har försökt fira denna dag idag. Det har varit det ena krystade firandet efter det andra. Och jag förstår det. Men den här dagen har varit helt meningslös för min del tyvärr. Jag vaknade vid halv sju eftersom barnen vaknar då. Helt obakfull var jag, eftersom det var måndag igår. Och med ingenting att göra idag eftersom det var söndag så sent som i förrgår och då klippte man gräset och ringde alla släktingar. Vad ska man göra? Åka någonstans och hissa flaggan? Vi åkte på picknick. En påse Pågens gifflar och ett rör kakor vid havet that is. En helt vanlig dag. Sedan åkte jag hem och lyssnade på podcasts och spelade Candy Crush igen.

Men allt handlar förstås om att få en extra ledig dag. Man borde glädjas över det! Egoina har räknat på det och tydligen kommer det inte ske innan juldagen innan vi får en fridag igen! Det är ju skandal Och nu har man gått och slagit dank och viftat med nån jävla flagga idag, för att man inte har haft något bättre för sig. Klanteri. Bakläxa fram till slutet av december. 

//Mia

Jag kan verkligen inte se att Engla har en fuldag:

http://englasshowroom.com/index.php/2017/04/26/today-113/

Jag har nog aldrig sett någon annan människa* än mig själv ha en fuldag. Men visst HAR man det ibland? 

 

Vad beror det på? Det spelar ingen roll vad man gör med smink, hårstyling, klädbyte, för man är fulare än vanligt. Fattar inte hur det går till? Är det psykiskt? Det ser inte ut så. Vad är era bästa tips i det läget? Mitt bästa är att inte se sig i spegeln och tänka att ingen annan ändå märker något. 

 

//Mia

 

*Eller ja, såg ju stackars Cissi Wallin på Instagram igår och jag skulle aldrig kalla henne ful, men en vagel i, vid och under ögat förstör onekligen helhetsintrycket, men det är ju mer ett medicinskt tillstånd snarare än fulkänsla. Bra att hon bjuder på det. Det är alldeles för få vaglar på instagram. 

Läs det här långa inlägget av Engla, om ni vill ha mer insyn i hur hon mår, och hur utmattningsdepressionen har påverkat hennes liv. 

 

Även om modebloggande antagligen tillhör ett av de mindre ansträngande yrkena, så är det psykiskt påfrestande att veta att jobbet hänger på ens egna axlar. Att vara egen inom vissa branscher är att inte kunna sjukskriva sig och låta någon annan göra jobbet. Och så småbarn på det, vilket nästan alla mammor känner är ett enormt ansvar som man absolut inte kan lämpa över på någon annan. 

 

Det gäller verkligen att vara vaksam på symptomen, för när man väl är drabbad så kan många år framöver bli förstörda, eller i alla fall negativt påverkade. Det är inget man vänder med en semestervecka direkt. 

 

//Mia