bloggkommentatorerna

Från en grubblare till en annan
Fanny har skrivit ett inlägg om att man inte borde skaffa barn på slentrian. Jag respekterar hennes val att inte skaffa barn även om jag tror att hon hade blivit en jättebra mamma. Men är det verkligen något man kan göra något åt det här att folk skaffar barn? Folk kommer att skaffa barn oavsett och det är de som tänker över saken som inte kommer att göra det. Gör det saken bättre? Problemet som jag ser det med att tänka för mycket är att det ofta inte ger så mycket mer än ångest. Jag förstår Fannys tankar för jag har själv haft dem. Varför skall man skaffa barn in i den här världen osv? (Vips så blev jag lite äldre och den biologiska klockan skrek efter ett litet barn.) Lite bortskämt kanske att tänka så när man bor i Sverige som ändå är en av de bästa länderna i världen att födas på? Som misantrop som jag antar att Fanny är eftersom jag känner igen tankarna när man ofta tappar tron på mänskligheten, vilket inte innebär för mig att jag tror att jag är bättre än någon annan (viktigt), utan att jag intellektuellt tänker hur jag vill att det skall vara, men sen ser jag hur folk beter sig och hur jag själv beter mig och får panik över hur jävla primitiva vi människor är och tappar tron på oss fullständigt. Det är precis som om det är något glapp mellan våra tankar och våra handlingar på något sjukt sätt. När jag var yngre tänkte jag mycket som Fanny men nu när jag har blivit äldre så har jag vänt på det. Nu tänker jag att det inte är så farligt att skaffa barn för vi kommer att göra det ändå när känslorna tar över förnuftet och gör man inte som känslorna vill så kommer man bli fruktansvärt olycklig och då lever man inte. Om känslorna gör att vi gör saker som vi inom vår kontroll inte skulle göra så gör de att vi utvecklas och i det här fallet säkrar människans fortlevnad. På så sätt måste vi också lita på att våra känslor gör att vi kommer att göra det allra bästa vi kan för våra barn men även skada dem i vissa fall men i de flesta fall väger det goda över och barn är starkare än vi tror. Barn klarar av krig, flykt och död och blir fungerande vuxna efter det om de får trygghet igen. Världen är inte perfekt och det går inte att leva sitt liv efter principer för då lever man inte. Kan någon människa kan leva helt efter sina principer och förtränga känslorna? Svårt. Mycket svårt. Man måste våga göra fel och släppa kontrollen och den idealbild man har i huvudet av livet, för det kommer att vara oundvikligt i vissa fall, och berika livet. På ett sätt är det tjusningen med livet att låta livet leva på och följa med bäst man kan. Tankar och grubblerier kan göra en galen även om det är viktigt att tänka också. Fattar ni vad jag menar eller är det bara jag som tänker så här? //Anna-Maria