bloggkommentatorerna

Från en grubblare till en annan
Fanny har skrivit ett inlägg om att man inte borde skaffa barn på slentrian. Jag respekterar hennes val att inte skaffa barn även om jag tror att hon hade blivit en jättebra mamma. Men är det verkligen något man kan göra något åt det här att folk skaffar barn? Folk kommer att skaffa barn oavsett och det är de som tänker över saken som inte kommer att göra det. Gör det saken bättre? Problemet som jag ser det med att tänka för mycket är att det ofta inte ger så mycket mer än ångest. Jag förstår Fannys tankar för jag har själv haft dem. Varför skall man skaffa barn in i den här världen osv? (Vips så blev jag lite äldre och den biologiska klockan skrek efter ett litet barn.) Lite bortskämt kanske att tänka så när man bor i Sverige som ändå är en av de bästa länderna i världen att födas på? Som misantrop som jag antar att Fanny är eftersom jag känner igen tankarna när man ofta tappar tron på mänskligheten, vilket inte innebär för mig att jag tror att jag är bättre än någon annan (viktigt), utan att jag intellektuellt tänker hur jag vill att det skall vara, men sen ser jag hur folk beter sig och hur jag själv beter mig och får panik över hur jävla primitiva vi människor är och tappar tron på oss fullständigt. Det är precis som om det är något glapp mellan våra tankar och våra handlingar på något sjukt sätt. När jag var yngre tänkte jag mycket som Fanny men nu när jag har blivit äldre så har jag vänt på det. Nu tänker jag att det inte är så farligt att skaffa barn för vi kommer att göra det ändå när känslorna tar över förnuftet och gör man inte som känslorna vill så kommer man bli fruktansvärt olycklig och då lever man inte. Om känslorna gör att vi gör saker som vi inom vår kontroll inte skulle göra så gör de att vi utvecklas och i det här fallet säkrar människans fortlevnad. På så sätt måste vi också lita på att våra känslor gör att vi kommer att göra det allra bästa vi kan för våra barn men även skada dem i vissa fall men i de flesta fall väger det goda över och barn är starkare än vi tror. Barn klarar av krig, flykt och död och blir fungerande vuxna efter det om de får trygghet igen. Världen är inte perfekt och det går inte att leva sitt liv efter principer för då lever man inte. Kan någon människa kan leva helt efter sina principer och förtränga känslorna? Svårt. Mycket svårt. Man måste våga göra fel och släppa kontrollen och den idealbild man har i huvudet av livet, för det kommer att vara oundvikligt i vissa fall, och berika livet. På ett sätt är det tjusningen med livet att låta livet leva på och följa med bäst man kan. Tankar och grubblerier kan göra en galen även om det är viktigt att tänka också. Fattar ni vad jag menar eller är det bara jag som tänker så här? //Anna-Maria
Yksi kaxi Kissie
Kissie har varit på finska Blog Awards i helgen. Jag såg det igår men då hade hon inte lagt upp bilder från galan. Nu finns det ett inlägg med bilder i alla fall. Här kan man se den finska siten och titta på fler bilder men kan man inte finska så är det ganska svårt att förstå vad det står. Moi, moi. Sen vill jag säga apropå Kissie att jag har tittat på Trolljägarna nu och jag har nog inte riktigt förstått vidden av det hat som finns ute på nätet tidigare. Fruktansvärt. Det är verkligen på tiden att det kommer upp till debatt och att något görs. Jag ångrar att jag inte anmälde den kvinna som var här inne och gapade men nu är det försent. Så råkar ni ut för hot på nätet så anmäl med en gång så att det syns i statistiken. Kissie och Fanny var väldigt bra i Trolljägarna och jag ser verkligen fram emot nästa avsnitt. //Anna-Maria
Nätmiljön
Jag såg på Trolljägarna precis. Kissie var med och berättade om varför hon dolde för läsarna att hon har släkt från Polen. Det handlade inte om att bygga en Kissie-karaktär och vara lite oberäknelig, som jag nog faktiskt trodde då, utan om att näthatarna hade fått henne att skämmas över att vara halvpolack. Fanny var också med och berättade om mannen som på Twitter försökt hetsa henne till självmord. Jag såg alltså när några av näthatarna konfronterades och tyckte såklart att det var gött att se hur fega och små de är när de avslöjas, och att de faktiskt släckte ner sina konton efter att Aschberg var där och drog dem i örat. Men det känns också som ett förminskande av problemet, att låta Robert Aschberg lugnt och tillbakalutat ställa saker och ting tillrätta. Först tas saken på allvar, och folk får berätta om hur dåligt de mår av hot och smädelser. De känner sig hjälplösa och vet inte vad de ska ta sig till. Lösningen är att en känd gubbe med en tv-kamera knäpper stollen på fingrarna. Är detta enda utvägen? Mest gripande var fallet med den där "okända" tjejen i Göteborg, som går i samma klass som en tjej som utsätter henne för fruktansvärda kränkningar om att Hitler borde ha dödat hela familjen och att mamman är en hora med utsliten fitta osv. Var finns hjälpen för barn som behöver vistas i samma klassrum som någon som skriver så? Finns hjälpen hos TV3, och ingen annanstans? Förfärligt. //Mia