bloggkommentatorerna

Nu tant
Nu när jag läste Fokis blogg fick jag min första tydliga signal på att jag gått från småbarnsmamma till mamma. Borde väl fått det i våras när yngsta slutade förskolan, men då ringde inte riktigt klockan. 

Nu däremot, läser jag att Foki kör blw-metoden med sitt barn, och jag förstår såpass mycket av sammanhanget att det handlar om mat. I övrigt fattar jag inte. Foki förklarar inte närmare, utan frågar, "hur många av er kör blw metoden?"

Jag känner inte till den grejen, och det är väl i sig ett tecken, men samtidigt kan man ju inte ha koll på alla rön som gäller småbarn, ens när man är mitt inne i bebisbubblan, så jag bestämde mig för att googla. Fann en hel hemsida om metoden. Barn ska lära sig äta lustfyllt. De ska få delta i familjemåltiderna och inte matas, utan äta själv, det de har lust med. 

Och här kommer min ålderssignal och börjar tjuta: jag tänker genast: "vad ÄR det här för DUMHETER?" Innan jag ens läst igenom vad det handlar om så blir jag avig och tänker att "på min tid" och "klarade man sig 2010 så klarar man väl..." och "vad det ska klemas..." Sån vill jag inte vara, jag trodde inte att jag var sån som instinktivt stötte bort allt nytt med motiveringen att det gick bra förr också. För jag vet ju att vissa rön är bättre än andra, och forskning kan visa att beprövade metoder är sämre än andra osv. 

Men jag är ändå glad att jag inte hörde talas om BLW när det var aktuellt i min familj, för då hade jag behövt ha dåligt samvete för det också. Mina barn lät sig extremt enkelt matas, de gapade som fågelungar. Det blev minimalt med kladd (jag HATAR kladd) och minskad tvätt, matningen gick fort (och utan bråk, men så har inte alla det såklart, jag fattar att BLW är räddningen för många!) och sedan blev de stora och även om de fortfarande är dåliga på att skära kött (det är jag också, jag är vänsterhänt) så har de lärt sig att äta själva. Jag kan verkligen inte nu i efterhand förmå mig till att önska att jag låtit dem sitta med vid alla måltider och kastat majs omkring sig. Som sagt, jag förstår att det är en bra metod för en del, men det behöver väl inte bli så himla trendigt med vissa uppfostringsmetoder, så att alla som inte hoppar på ska behöva känna sig urusla?

//Mia
Lyckobubbla
Min önskan just nu är att vara i samma bubbla som Foki

Min verklighet just nu är att jag skulle varit på en jättestor födelsedagsfest precis just nu, men att mitt ena barn kräktes i flera timmar i natt, så jag är hemma istället. Och det andra barnet har varit hemma med feber i några dagar. De sover på mig när de är sjuka och jag stör mig på att de pratar med mig hela tiden. 

Samtidigt hos Foki: hon och hennes kille myser med sin nyfödda och längtar efter katten, som varit bortlämnad i ett par veckor för att alla ska hinna landa. I morgon kommer Baggiz hem, lagom när alla är lediga och kan ägna sig åt honom, och Foki är pirrig i magen när hon tänker på hur katten och bebin ska lära känna varandra. Hon kallar katten för sin "son". 

Åh vad jag saknar de där första veckorna med sin första bebis. Jag vet att långt ifrån alla älskar den tiden, men det gjorde jag (rättvist med tanke på att jag njöt i noll sekunder under graviditetens nio månader) och jag skulle vilja uppleva den där löjliga toklyckan igen någon gång i livet, utan att behöva få ett nytt barn. Det är min högsta önskan. 

//Mia
Vi blir fler
Zelda är här! Stort grattis. 👶❤️

Sen såg jag att även Ida Warg är gravid. Många barn på gång. 

Tur att det är så ändå. Att vi förökar oss menar jag. 

//Anna-Maria

(null)