bloggkommentatorerna

Söndagskvällen avslutas
Josefin Knave har fått en dotter. Så himla härligt, och jag blir lite avundsjuk på Josefin som har de där första veckorna med en ny bebis framför sig. Inte för att alla tycker det är så kul, men det tyckte jag.
 
Pappan till barnet är Martin Huss, som driver en av mina favoritpodcasts faktiskt, tillsammans med Hanapee. (Det känns som att jag måste förklara allting nu, bara för att vi är på en ny domän. Lite löjligt? Men det är kanske vissa nya läsare här nu?) Jättespännande att lyssna på en förlossningspod, tänkte jag, men sen kom jag på att Martin och Hanna spelat in en eller ett par intervjupoddar att ha att lägga utifall att lanseringsdag krockar med förlossningsdag. Vilket är så lustigt, eftersom Hanapees otroliga podcast är den sämsta av alla mina måste-poddar på att hålla deadline. Som om någon hade lackat ur ifall podcasten uteblev just den veckan då Martin fick barn? Och när Hanna dessutom är SJUK så har de ju verkligen en anledning att ställa in. Iofs har man hört Hanna hosta och snora och beklaga sig minst 50 gånger under alla år de poddat. Slut på klaget, jag ÄLSKAR deras pod. Ibland har de inte ett enda vettigt samtalsämne, men ändå känns det efteråt som att man spenderat en kvalitetstimme med sina kompisar. Ibland har de dessutom flera vettiga ämnen, så: tips tips!
 
//Mia
Fostrare på burk

Stackars HanaPee som är sjuk. Hoppas att det släpper snart. Hon håller på att beta av en massa serier och det är väl det enda positiva med att vara sjuk nu för tiden. Jag tänker på det påvra utbudet på 80- och 90-talet när man var barn och plöjde Uutiset och Språka på serbokratiska.

Mina barn frågar ofta mig hur det var när jag var liten. De tycker att jag levde på stenåldern eftersom det inte fanns surfplattor och smartphones samt bara två tv-kanaler. På högstadiet (mitten av 90-talet) hade vi i alla fall skaffat parabol så att utbudet ökade lite. Men man var ju tvungen att kolla på det som fanns. Man kunde inte välja helt själv. Det resulterade i att de flesta såg på samma saker. Jag minns eftermiddagarna på högstadiet. När jag kom hem kollade jag på Love boat, Huset fullt, Sunset beach och favoriten Lilla huset på prärien. Det var många som kollade på det. Man kan nästan säga att vi som är födda på slutet av 70- början av 80-talet är uppfödda med Charles Ingalls som en fadersfigur. Han var rekorderlig men fattig. Kärleken var det viktiga och att man var snäll och hjälpsam. Nellie Olsen däremot (den rika grosshandlardottern och hennes sura mamma) var inget att sträva efter. Det har säkert satt sina spår i oss. Vi hade tur som hade den snusförnuftiga och moraliska Charles ett knapptryck bort.

Hur skall det gå med dagens ungdom som tittar på Jockiboy som smetade in sig i bajs och var den första som drog skinn i en blogg?

//Anna-Maria

Först fin sommar och sen magisk snö
Det känns som vi här på västkusten bor i ett annat land än er på östkusten. I somras sken solen på er och nu faller snön. Jag vet att ni kanske inte tycker att det är så kul att vara fast i snön och så vidare men bilderna på ert snötyngda landskap ser fantastiska ut. Nu kommer jag låta som den gamla haggan jag är men minns ni på västkusten den 17:e november 1995? Snökaos. Nästan ingen kunde (eller ville) komma till jobbet. Förutom min rediga pappa som åkte iväg med bilen. På en arbetsplats med 100 personer var det han och ekonomibiträdet som kom till jobbet. Hon bodde nära och hade pulsat i snön medan pappa tog bilen och körde 1 mil i snön. Han sa sen att han gjorde det för upplevelsens skull och det måste verkligen ha varit en upplevelse. Jag tyckte då att han var dum i huvudet. Varför åka till jobbet/gå till skolan när man kunde vara hemma och kolla på Lilla huset på prärien hela dagen. :D Själv var jag 15 år och praoade på Räddningstjänsten just den veckan. När jag drog upp rullgardinen så var det bara vitt. Hela mitt fönster var täckt av snö. Jag jublade tills jag insåg att det var fredag och jag skulle få svårt att inhandla fredagsgodiset. På kvällen när det mesta hade lagt sig pulsade jag ner till närmsta godiskiosk i Gamla torget i Mölndal. Jag brukade inte köpa godis där, för det var ofta gammalt och hårt men vad gjorde man inte för sitt helggodis. Sen var det ju faktiskt en magisk promenad också när allt kommer omkring. Så hur har ni det i snökaoset på östkusten? Hoppas mysigt. Någon mer än jag som har något att säga om snökaoset 1995? //Anna-Maria