bloggkommentatorerna

Fuckar Facebook upp oss ännu mer?
Hej Sonja har skrivit ett intressant inlägg om varför hon pausat Facebook. Hon tar dels upp de vanliga invändningarna, att det påverkar ens mående, att information kring ens person samlas upp, att nätverket används till att sända ut en viss typ av budskap. Men hon pekar också på en grej som jag aldrig tänkt på. Det ombytliga innehållet, och hur rakt motsatta känslor bombarderar en när man surfar. 

Sonja känner att hon blir känslomässigt avtrubbad av att nås av en massa olika budskap i rask takt. Gullig katt, våldtagen tjej, best of komediserie, dött barn osv. Blandningen blir smaklös, menar hon. Jag vet inte om jag håller med. Så är ju alla tidningar, alla nyhetssändningar, och ibland även livet. Jag tror inte att det automatiskt är dåligt att växla mellan glädje och sorg, hopp och rädsla. Men det stämmer ju att det går mycket fortare nu. Det har väl inte specifikt med just Facebook att göra, men all information flyger mot en dagarna i ända, och det kanske gör att man avtrubbas? Jag känner mig själv mindre engagerad av nyheter numera, och en anledning är garanterat att jag får för många. 

Har ni lagt ner Facebook, eller funderar ni på att göra det? Varför i så fall?

//Mia
På olika sidor
Ni undrar vad vi tycker om Hej Sonjas antiabortinlägg. Ledsen att säga det, men jag har insett sedan dagen hon meddelade att hon blivit frälst att jag antagligen inte kommer hålla med henne om någonting hädanefter. Det är som att världarna delas och man förstår inte varandra alls. Hon är jätterolig, och för mig betyder humor extremt mycket, men jag hänger inte med i frälsta människors resonemang. Sonja är numera mot abort eftersom hon vet att Gud bestämmer allt. "Gud är god och det är han som bestämmer." Jag tycker det är otroligt konstigt att han som tydligen bestämmer allting ändå låter så mycket hemska saker hända och att han ändå låter folk abortera sina foster. Men jag vill inte argumentera, eftersom jag inte ens orkar läsa hela inlägget. Faktiskt. Det är som att läsa en saga och argumentera mot den. //Mia
Jesus eller ett fyllo?
Hej Sonjas inlägg om påsklåten "Jesus lever" är härligt. Jag har alltid gillat den låten själv, trots att jag inte är religiös. Vi sjöng den i skolan på påsk och jag och min bror sjöng den hemma och "rockade loss" till den. Den börjar väldigt allvarligt och sen svänger den loss som gospel i refrängen. Jag kan tillägga att vi också gillade filmerna "En värsting till syster" där det var en massa gospel. Vi tittade på filmerna om och om igen och sjöng med till låtarna. Det låter så härligt att vara frälst. Trösten de får i och med att de tror att de får träffa sina barn och döda släktingar igen. Det hade varit så skönt att tro det för det är min värsta tanke att jag en gång skall skiljas från mina barn och inte få träffa andra jag älskar. Sen är det en sak till och det är det här med att de har Jesus inom sig och pratar med honom som Sonja beskriver. Det hade varit skönt med en vägledare. Själv har jag en inre monolog med mig själv, men ingen svarar. Möjligtvis har jag en magkänsla som säger mig när saker och ting känns rätt och så har jag en ångeströst som skriker när saker och ting är jobbigt. Den har sett ut som tavlan Skriet sedan jag såg den tavlan för många år sedan men nu är den utbytt. Den är för tillfället den här fulla figuren som har florerat på Facebook en längre tid. Mia visade mig det klippet när vi kollade på Melodifestivalen för hon tyckte att refrängen i låten Save me lät som hans fylleskrik. Sedan dess är det mitt ångestskrik inombords. Save me! :D Ja ni förstår ju varför jag tycker att det låter härligare att vara frälst. //Anna-Maria