bloggkommentatorerna

Älskar andras trädgårdar
Det är bevisat att konstant uppkoppling och sociala medier inte enbart för gott med sig. En av orsakerna är att idealen och normerna befästs och ingen kan nå upp till allt de man möter. Det drabbas oss alla, mer eller mindre, om många är säkert inte ens medveten om det. Jag är verkligen inte alltid medveten om det. Jag tänker ofta att jag snarare inspireras än avundas, och så kan det ju verkligen vara i vissa fall.

Men en sak som jag blir nedbruten av att se är folks trädgårdar. De är så JÄVLA fina, på Instagram. Välskötta, mysiga, vackra, inbjudande, fylliga, trendiga, mixade eller stilenliga. Min trädgård är alldeles för stor för någon som är ointresserad av att påta. Altanen är gigantisk och ödslig. I två veckor nu i vår kämpade jag och min man med att göra altanen mysig och insynsskyddad. Det tog massa tid, kostade 8000 kronor och var sjukt slitsamt. Det blev fint. I ett hörn. Vi har alltså med mycket möda och pengar fått ordning på en promille av trädgården. Nu vill jag inte lägga mer tid, kraft och pengar för i år, så resten får vara fult, och tills nästa år kanske allt har dött. 

Sen måste jag klaga på det enda tipset man får om hur uteplatsen ska bli mysig. "Textil bidrar till myskänslan" är det sämsta rådet eftersom man måste springa in och ut med alla grejer på grund av att vi bor i världens sämsta hörn av jorden, där det regnar även på sommaren. Så då måste alla mattor, dynor, filtar och kuddar ligga på golvet i vardagsrummet i flera veckor sammanlagt. Ibland chansar man: "det är ju blå himmel och skitvarmt. Klart att dynorna kan vara ute medan jag åker till stan en snabbis." Sen kommer åskskurarna och sedan drar det in et lågtryck i flera dagar, så dynorna inte hinner torka och kanske möglar för man vill inte lägga blöta dynor på tork på parketten. "Textil ökar stressen under semestern". 

 
Såhär fint, som Sandblomman på Instagram har, kan man tydligen ha det. Nästan inga andra kan ha det, men låt er inspireras.

//Mia


Kvinnliga företagare visar sovrummet
Hos Trendenser läser jag om bristen på feminism inom inredningsreportage. Frida Ramstedt har noterat att hur entreprenören bor är betydligt viktigare i intervjuer med kvinnor än med män och tycker att "man väldigt sällan får se affärsmän sitta uppkrupna på sina diskbänkar medan de reflekterar över valet av beslag i det nyrenoverade köket samtidigt som de berättar om sina framgångsrika företag / karriärer i helt andra branscher sådär lite i förbifarten". 

Frida länkar till ett instainlägg av Nina Åkestam, som går steget längre. Hon pekar på det problematiska i att låtsas som att kvinnors småföretagande kan finansiera topprenoverade Östermalmsvåningar med designmöbler i hundratusenkronorsklassen, när det snarare är en make eller ett arv som betalat de svindlande summorna. 

Det här låter möjligen förminskande mot företagande kvinnor, men visst ligger det något i det? Jag vet inte hur många reportage jag läst i inredningsmagasin, mammatidningar eller någon annan typ av livsstilsmagasin, som handlat om en kreativ kvinna som tillverkar smycken, hattar eller ekologiska tygväskor eller målar tavlor eller stylar stjärnor och som verkligen inte bör kunna plocka ut en lön som täcker kostnaderna för en innerstadsvåning för 20 miljoner (och inte hälften heller, om maken tjänar samma). Den kreativa, konstnärliga branschen, med få eller inga anställda och ett namn som inte är känt bland allmänheten ger knappast mer än hårt jobb och förhoppningsvis en tillfredsställelse och lycka över att få skapa det man mår bra av. Det borde jag ju också inse, men jag fattar aldrig sånt när jag läser. Jag tänker alltid: "oj, vad det går bra för folk", även om det är en chans på miljonen att man blir riktigt jävla snorrik på att göra egna smycken. Nästan inga andra småföretagare blir heller tillräckligt täta för att bo sådär flott. 

Nina Åkestam är forskare och menar att denna typ av förhärligande reportage måste upphöra, för det handlar om att ge läsare falska förhoppningar. "För som kvinna idag är det otroligt mycket lättare att nå ekonomisk stabilitet genom ett arv eller en framgångsrik partner, än genom arbete. Det är bedrövligt, men det är sant. Historier som låtsas som något annat är inte empowering. De är nedvärderande av kvinnors faktiska kamp för ekonomisk frihet, varje dag."

Fy fan, vad sorgligt. Och Nina Åkestam har fått otroligt mycket medhåll under inlägget. Men jag känner på mig att det kanske kommer bli mothugg här. 

//Mia
Bloggbluff
Möttes i morse av Tyra Sjöstedts instagraminlägg där hon tar avstånd från bloggarnas fejkliv. "Acai-skit", är ett nytt ord, och hon ifrågasätter vem som egentligen har råd med färska bär till frukost varenda dag. Om man inte fakturerar 150000 per Instabild så kanske man måste flytta över alla hallon och gojibär från den ena bowlen till den andra, för att till slut mixas ner i en smoothie, och fotografera dem på olika porslin varenda gång? Bara tvätta bort mandelmjöken och lägga dem i en skål, sen har man bilder så att det täcker hela veckans frukostar, till kostnad av en (svindyr). 
 
 
Tyra påminner oss om att vi varje gång vi hör en kändis tala ut om tidigare problem med psykisk ohälsa, ska gå tillbaka i arkivet och se hur den tiden skildrades. Det gör jag redan. Senast häromveckan när Peg Parneviks bulimi blev känd. Jag gick tillbaka på hennes insta och såg en massa gamla bikinibilder och texter om att våga vara sig själv, ingen annan ska säga att man inte duger osv. Jag dömer inte Peg eller någon annan, fan vad alla kämpar. Men jag menar bara att om man själv inte riktigt orkar kämpa så ska man komma ihåg att de där lyckliga leendena och kloka lärdomarna man möter överallt på sociala medier inte nödvändigtvis innebär större lycka än hos gemene man. 

//Mia