bloggkommentatorerna

När "vad blev det för något?" är den dummaste frågan som kan ställas
När vi ändå pratar om Kitty Jutbrings bebis så kan jag säga att jag sedan nedkomsten varit inne och läst under Kittys inlägg på Instagram, då och då, för att se när den första frågan om vilket kön bebisen har kom. 

Det tog fem inlägg, vad jag kan se. Det är ändå länge! För tio år sedan så hade det varit första frågan under första inlägget, om det mot förmodan inte redovisats i bildtexten. 

Men den här gången tog det alltså fem dagar och fem inlägg innan den första oinsatta, alternativt första retstickan, ställde frågan som numera är en brandfackla och ett big no no på alla feministiska mammors sociala medier: "blev det en pojke eller en flicka?" Svaret är naturligtvis att det blev en BEBIS och vad spelar det för roll vad bebisen har för kön?????

Svaret på vad det spelar för roll för en utomstående är såklart: "ingen alls", men grejen är att det mesta med kändisars barn är helt verkningslöst för följarna. Man kan fråga hur stor bebisen var vid födseln, och om förlossningen var långdragen, men det spelar ju ingen som helst roll, för den som frågar. "Vad ska den heta?" Vad spelar det för roll?

Vad spelar det för roll att undvika att köna barnet den första tiden? Oftast kommer det fram inom några veckor. Namnet brukar avslöja det, annars är det svårt att undvika könade pronomen någon längre tid (om man inte konsekvent gör det annars, men det gör typ ingen, i alla fall ingen kändis jag kommer på). Och om barnets kön ändå kommer ut under dess uppväxt så har det ingen betydelse att mammans följare på sociala medier inte visste om den var en tös eller gosse de första veckorna. Nu får Kitty självklart göra som hon vill, jag vet inte ens om hon har någon avsikt med det hela. Tycker bara att det är jättefånigt att vara en sån som rycker ut och idiotförklarar främlingar som frågar "vad blev det för något?" genom att svara "en bebis". Wow! Du har läst 30 poäng genusvetenskap alternativt en feministisk blogg och tycker nu att de allra minsta frågorna är en viktig del i att krossa patriarkatet. Kämpa!

//Mia
Kluven till PMS
De senaste veckorna har Hannah och Amanda poddat mer än vanligt om hur deras menscykel funkar. Amanda berättade om en väninna som testat en amerikansk app som riktar sig till män som är tillsammans med en kvinna. Appen hjälper till att förklara för mannen hur kvinnan mår just den här dagen i cykeln, och hur hon bör behandlas. Amanda var i podden tveksam till att låta Alex ha den för att hon skulle känna sig lite förminskad. Men i Alex och Sigges pod berättade i alla fall Alex om att Amanda uppmanat honom att ladda ner appen. Han beskrev hur appen berättar att idag är din kvinna lite nedstämd och bör behandlas si och så här, en annan dag är hon på strålande humör och känner livet komma tillbaka. Tydligen säger appen då, lite skämtsamt att "är det någon gång du ska berätta att du råkat krympa hennes favorittröja så är det idag!" 

Så jävla obehagligt! Jag är överhuvudtaget så kluven till att prata om hormoner, pms, menscykel. På ett sätt är det jätteviktigt, av självklara skäl, man behöver kunna förstå sin kropp, en del kan behöva hjälp om svängningarna är för stora, kroppsliga kvinnofenomen får inte vara tabu, osv. Men på ett annat sätt så blir det ju som att kvinnor är helt utlämnade till sina hormoner, och knappt består av någon personlighet eller verkliga känslor. 

Jag minns när Karin Adelsköld åkte runt som ett bihang till sin förra kille, och var ett levande exempel på hobbystudierna som killen gjort om pms. Den här mannen satt i olika tv-soffor och berättade om hur han kartlagt Karins cykel för att förstå hur hon fungerar och agerar, och därefter försökt ändra på olika saker så att tillvaron skulle bli bättre. Hon var så tacksam över att någon förstått varför hon betedde sig så konstigt, och hon lät mannen hålla koll på henne, och leda henne i rätt riktning, för hon var ju själv slav under sina hormoner och kunde inte alltid ta rätt beslut. Jag ryste av obehag när jag tänkte på hur det hade varit att bo i ett hus där ens man hela tiden förklarar ens beteende utifrån en almanacka och blodiga trosor. 

Blev glad när jag läste att hon tagit sig ur det förhållandet, och på Instagram beskrev hon det som destruktivt: "Jag hade levt de senaste åren med en enorm press. Att räcka till. Att duga. Att göra rätt. För det fanns alltid ett Rätt eller Fel. Men det var alltid oklart vad som var vad. Lärde mig trippa på tå. Känna av. Vänta på explosionen. Alla försök att säga ifrån blev ignorerade. Förminskade till pms. Eller berodde det på psykisk sjukdom? Till sist visste jag inte själv vad som var sant eller inte."

Om man är mannen i det förhållandet så är det ju väldigt smidigt att avfärda ett sånt inlägg som ett symptom på allvarlig pms. Killar som exploderar, som Karins ex, och killar som ilsknar till och börjar skrika så fort något går emot dem, har de mer verkliga känslor än oss tjejer som alltid kan börja medicinera för att bli mer behagliga?

//Mia
Cissi är klar!
Det kändes som att jag var med när Cissi Wallin födde sin bebis igårkväll! Sista instastoryn var från cirka 23.05, och lille bebin kom tydligen 23.27! Det var häftigt att få såpass mycket tillträde till förlossningsrummet. Det sista vill jag nog helst inte se. 

Allt gick tydligen bra och bebisen mår också fint. Grattis!

//Mia

(null)

Strax innan det lyckliga mötet.