Jag lyssande på ett avsnitt av Veckans bläcka som hade ett par veckor på nacken, nämligen det här: Vinterapi (som tyvärr syftade på att kleta vin i ansiktet för hudens skull och jag är så trött på prat om hudvård att jag insinktivt känner att det där är alkoholmissbruk! Njut av vinet ihop med en kompis istället) men där pratades förstås om en massa saker.
Bland annat tipsade Jennie Hammar om instagramkontot Shudu.gram. Vid första anblicken är Shudu Gram en helt vanligt fast ovanligt vacker modell som postar bilder på sig själv, men det unika med henne är att hon är en virtuell supermodell, som inte finns i verkligheten. Någon nördig brittisk manlig fotograf har skapat henne och kallar henne för ett stycke konst.
Vad tycker ni om det?
Karin Bastin och Jennie Hammar var så himla upprörda. Främst Karin, men hon har någon noja med dockor och robotar och sånt, som jag tror spillde över i den här diskussionen.
De pratade mycket om att de konstgjorda modellerna tar jobb från riktiga modeller. Skaparen hade också fått kritik för att Shudu är svart, och att hon kan ta jobb från just svarta modeller, men om det här är början på något stort så skapas det naturligtvis vita virtuella modeller i detta ögonblick.
Kommer supermodellerna bli arbetslösa? I så fall: ÄR det ett jätteproblem? Eftersom branschen varit skev sedan urminnes tider och ingenting förändras så kanske det är bättre att låta datamodeller vara pinnsmala, så kan alla vi andra kvinnor få äta under tiden. Det är ju ingen mänsklig rättighet att få visa kläder och bli kritiskt granskade av ett gäng äldre fotografer och designer på heltid.
Visst, att låta robotar bana vägen för skönhetsidelalen låter helt livsfarligt, men hur har det varit hittills? En modell är aldrig för smal, och allt går att operera och ingen får bli nöjd, vi måste fortsätta förändra och konsumera. Jag tycker det skulle vara gött om alla riktiga kvinnor fick ledigt från det ett tag, så kunde maskinerna göra jobbet som kuttersmycken åt oss.
//Mia
Bland annat tipsade Jennie Hammar om instagramkontot Shudu.gram. Vid första anblicken är Shudu Gram en helt vanligt fast ovanligt vacker modell som postar bilder på sig själv, men det unika med henne är att hon är en virtuell supermodell, som inte finns i verkligheten. Någon nördig brittisk manlig fotograf har skapat henne och kallar henne för ett stycke konst.
Karin Bastin och Jennie Hammar var så himla upprörda. Främst Karin, men hon har någon noja med dockor och robotar och sånt, som jag tror spillde över i den här diskussionen.
De pratade mycket om att de konstgjorda modellerna tar jobb från riktiga modeller. Skaparen hade också fått kritik för att Shudu är svart, och att hon kan ta jobb från just svarta modeller, men om det här är början på något stort så skapas det naturligtvis vita virtuella modeller i detta ögonblick.
Kommer supermodellerna bli arbetslösa? I så fall: ÄR det ett jätteproblem? Eftersom branschen varit skev sedan urminnes tider och ingenting förändras så kanske det är bättre att låta datamodeller vara pinnsmala, så kan alla vi andra kvinnor få äta under tiden. Det är ju ingen mänsklig rättighet att få visa kläder och bli kritiskt granskade av ett gäng äldre fotografer och designer på heltid.
Visst, att låta robotar bana vägen för skönhetsidelalen låter helt livsfarligt, men hur har det varit hittills? En modell är aldrig för smal, och allt går att operera och ingen får bli nöjd, vi måste fortsätta förändra och konsumera. Jag tycker det skulle vara gött om alla riktiga kvinnor fick ledigt från det ett tag, så kunde maskinerna göra jobbet som kuttersmycken åt oss.
//Mia
6 kommentar(er)
