bloggkommentatorerna

3 som är besvikna
Idag har jag följt tre konton på olika medier, som alla är besvikna på samhället. Jag hör deras berättelser och förstår var och en av dem. 

  • Jonna och Joakim Lundell  som var inskrivna på psyket i Stockholm, för att Jonna mådde piss, nu inne på åttonde dagen efter beräknat datum. Psykiater har sagt att hon har någon form av depression och inte ska skrivas ut innan förlossningen.  Idag blev hon förflyttad hem till Norrköping pga platsbrist i Stockholm. Hon var lovad en förlossning på BB Stockholm igår, men blev hänvisad till kvinnohälsan i Norrköping idag. 
  • Anithas (Schulman) Clemences föräldrar har Alzheimers, men Anitha har ingen fullmakt och är därför maktlös inför hur föräldrarna omhändertas. De har tidigare motsatt sig vård, vilket Anitha inte har kunnat bestrida. Nu är de omhändertagna men deras dotter har haft minimal insyn och makt över hur föräldrarna lever. 
  • Blondinbellas stalker greps igår, och Bella tänkte fira det med att gå på en obevakad promenad i city. Då visade det sig dock att han redan var släppt. Hon fick ringa in sin vakt igen.
Detta var ju inga roliga nyheter. :/

//Mia
Fostrare på burk

Stackars HanaPee som är sjuk. Hoppas att det släpper snart. Hon håller på att beta av en massa serier och det är väl det enda positiva med att vara sjuk nu för tiden. Jag tänker på det påvra utbudet på 80- och 90-talet när man var barn och plöjde Uutiset och Språka på serbokratiska.

Mina barn frågar ofta mig hur det var när jag var liten. De tycker att jag levde på stenåldern eftersom det inte fanns surfplattor och smartphones samt bara två tv-kanaler. På högstadiet (mitten av 90-talet) hade vi i alla fall skaffat parabol så att utbudet ökade lite. Men man var ju tvungen att kolla på det som fanns. Man kunde inte välja helt själv. Det resulterade i att de flesta såg på samma saker. Jag minns eftermiddagarna på högstadiet. När jag kom hem kollade jag på Love boat, Huset fullt, Sunset beach och favoriten Lilla huset på prärien. Det var många som kollade på det. Man kan nästan säga att vi som är födda på slutet av 70- början av 80-talet är uppfödda med Charles Ingalls som en fadersfigur. Han var rekorderlig men fattig. Kärleken var det viktiga och att man var snäll och hjälpsam. Nellie Olsen däremot (den rika grosshandlardottern och hennes sura mamma) var inget att sträva efter. Det har säkert satt sina spår i oss. Vi hade tur som hade den snusförnuftiga och moraliska Charles ett knapptryck bort.

Hur skall det gå med dagens ungdom som tittar på Jockiboy som smetade in sig i bajs och var den första som drog skinn i en blogg?

//Anna-Maria