bloggkommentatorerna

Glädje, så lustigt fenomen
Olika glada människor som fascinerat mig idag: 
  • Claudia Galli i sin nya adlink-pyjamas. Hon håller på att skratta ihjäl sig uppe på balkongen. 
  • Jonna Jinton på springtur i regnet. Hon tycker om luften som ett sommarregn ger. Det känner många igen sig i, tror jag. Det många andra löpare däremot inte gör är att springa med hoppsasteg. Eller spontant kuta bort till ett träd och dricka från barren. 
Det här inlägget gjorde mig på oväntat gott humör faktiskt. Sitter här och kluckar förnöjt. Det känns ju lite taskigt att garva åt någon som är glad, men hallå, är det någon som bör kunna ta det så är det ju en lycklig person med turen på sin sida. Och nästa gång kanske det är min tur! Då kan ni skaka på huvudet åt mig när jag står och flaxar och skränar åt att jag känner livet i mig, eller något. 
 
//Mia
Rädd för skogen
Jonna Jinton är exalterad över att ha sett en björn häromdagen. Jag blev lite förvånad över hennes reaktion faktiskt för jag trodde att det var mycket vanligare än vad det verkar vara. Jonna bor ändå längt norrut där det finns fler björnar än här på västkusten.
 
Jag har aldrig sett en björn i vilt tillstånd. Eller en gång när vi var i Dalarna när jag var liten så ropade pappa till när vi körde bil: -Titta där, en björn! Min mamma sa ja varje gång för husfridens skull (vilket jag hade blivit ännu argare för om någon satt och ljög varje gång jag visade något) och jag och min bror tittade ut som yra hönor och såg aldrig någonting. Pappa tyckte att vi var värdelösa, på ett skämtsamt sätt. Så det är nog det närmaste jag har varit att se en björn, förutom i djurpark. 
 
Idag tänkte jag på björnar när jag var ute och cyklade mtb i skogen. Tyckte att en mörk stam såg ut som en björn och hoppade till lite. Trots att jag vet att chansen är minimal. Det hade lika gärna kunnat vara en giraff. Älgar, rådjur, tranor, hägrar och harar har jag sett på mina skogsturer men inget annat spektakulärt. Jag blir lite rädd för djuren så helst vill jag inte stöta på dem, men det är väldigt mäktigt ändå med ett djurmöte. När jag började cykla mtb för typ ett och ett halvt år sedan så var jag jätterädd för att cykla i skogen själv. Nu har jag vant mig. Konstigt ändå hur den moderna människan kan vara rädd för det mest naturliga som finns.
 
Hur är ni när det gäller skogen? Är ni rädda eller kolugna? Nu menar jag inte om ni går på utstakade banor i Skatås friluftsområde i Göteborg typ, utan på små stigar mitt i skogen, där man inte möter en själ. 
 
//Anna-Maria
Bloggdokumentärfilm
Den 25 mars har dokumentären om Jonna Jinton biopremiär. Jag visste eventuellt inte om att den har spelats in, för jag misstänker att den inspelningen jag tänker på är den som låg på SVT Play för något år sedan. Men jag blir i alla fall sugen på att se dokumentärfilmen, om den kommer ut någon annanstans än på bio. Det känns som att en långsam film om Jonna Jinton i skogen kommer kunna försätta mig i ASMR-trans.

//Mia