bloggkommentatorerna

Trauma för Jonna
Har ni läst om vad som hände Jonna i veckan. Så obehagligt. Läs hennes långa redogörelse här. Fy vad fruktansvärt det måste ha varit för henne innan hon kom till sjukhuset och sedan alla undersökningar där det letades eventuella fel. Jonna tror själv att det är ett dagen efter-piller som har orsakat den lilla blodproppen. Jag är inte förvånad. 
 
Men, så skönt att det gick bra för henne och att hon är hemma igen. <3
 
//Anna-Maria
Det handlar om döden
Lagom till Allahelgonahelgen stöter jag på berättelser om döden, hela tiden. Det här är vad jag tagit del av den senaste timmen: 

  • En underbar pod med Clara och Erica pratar om döden i ett helt avsnitt, ur en massa perspektiv. Gillade mest när Clara med hjälp av Ericas frågor pratade om sin mammas död. Här grät jag. Men också om vad som händer efter döden, och hur man sörjer. 
  • En så himla fin intevju med en man som heter Fredrik Sträng, i Malou efter tio. Han var ditbjuden för att prata om sitt liv som asexuell (vilket också var väldigt intressant och genomtänkt), men eftersom hans syster dog av anorexi några dagar innan inspelningen så valde de att även tala om det. Han pratade så vördnadsfullt och allvarligt så här grät jag också. 
  • Jonna Jinton svarar på läsarfrågor och jag önskar att hon valde att dela upp inläggen med en eller två frågor åt gången, eftersom hon skriver så långa inlägg. Men i första frågan om kopparna berättar hon om en speciell läsare hon haft som plötsligt slutade kommentera. Här grät jag nästan, men det kanske var för att jag fortfarande var berörd av de två ovanstående punkterna. Då kom jag att tänka på att en del signaturer här på bloggen försvunnit genom åren. Tanken på att någon av dem skulle ha dött har faktiskt aldrig slagit mig.
Tycker ni det är jobbigt att läsa sånt här, eller dras ni till det? Jag dras till det, helt klart. 

//Mia
Bästa tiden på dygnet
Jonna Jinton går upp kl 4.45, bara för att kunna äta frukost med sin kille innan han åker till jobbet. Hon uppskattar de mörkare morgnarna som kommit åter nu de senaste veckorna. Mysigt att äta frukost i stearinljusens sken. Hon tycker att det är kravlöst att vara vaken så tidigt på morgonen. Det kanske rent av är hennes favorittid på dygnet. Jag vet inte, hon verkar uppskatta alla tider. 

Men jag uppskattar inte alla tider. Jag har en favorittid och det tror jag de flesta har. Om ni bortser från era arbetstider (det blir ju väldigt individuellt om ni säger att mellan 10-10.15 är bästa tiden på dygnet för att ni då har kafferast på jobbet) så har ni säkert en tid som känns mer rätt än andra. 

Jag upptäckte det när jag var hemma hos Anna-Maria en eftermiddag i somras, och klockan drog sig mot 16, att hon och jag har helt olika känslor för tiden. Vet inte i detalj vad som är A-Ms bästa tid, men jag tycker det är bättre ju mer klockan är. 16 är inte bra, men det är inte långt kvar tills det blir det. 18 är ok! Det känns mer kravlöst för mig när det är kväll än när det är arbetstid, och det gäller även under helg och semester. Sedan är klockan 22 en magisk gräns när det börjar kännas stressigt. Även om jag inte går och lägger mig då så börjar jag känna att tiden för kvällen rinner ut.  

Förstår ni vad jag menar med favorittider? Vissa älskar nätterna. Alex och Sigge har pratat om det. De älskar att skriva när alla andra sover. Hannah och Amanda är precis tvärtom och får ångest av att vara vakna när alla andra sover. 

Vad föredrar ni?

//Mia