bloggkommentatorerna

Rädd för skogen
Jonna Jinton är exalterad över att ha sett en björn häromdagen. Jag blev lite förvånad över hennes reaktion faktiskt för jag trodde att det var mycket vanligare än vad det verkar vara. Jonna bor ändå längt norrut där det finns fler björnar än här på västkusten.
 
Jag har aldrig sett en björn i vilt tillstånd. Eller en gång när vi var i Dalarna när jag var liten så ropade pappa till när vi körde bil: -Titta där, en björn! Min mamma sa ja varje gång för husfridens skull (vilket jag hade blivit ännu argare för om någon satt och ljög varje gång jag visade något) och jag och min bror tittade ut som yra hönor och såg aldrig någonting. Pappa tyckte att vi var värdelösa, på ett skämtsamt sätt. Så det är nog det närmaste jag har varit att se en björn, förutom i djurpark. 
 
Idag tänkte jag på björnar när jag var ute och cyklade mtb i skogen. Tyckte att en mörk stam såg ut som en björn och hoppade till lite. Trots att jag vet att chansen är minimal. Det hade lika gärna kunnat vara en giraff. Älgar, rådjur, tranor, hägrar och harar har jag sett på mina skogsturer men inget annat spektakulärt. Jag blir lite rädd för djuren så helst vill jag inte stöta på dem, men det är väldigt mäktigt ändå med ett djurmöte. När jag började cykla mtb för typ ett och ett halvt år sedan så var jag jätterädd för att cykla i skogen själv. Nu har jag vant mig. Konstigt ändå hur den moderna människan kan vara rädd för det mest naturliga som finns.
 
Hur är ni när det gäller skogen? Är ni rädda eller kolugna? Nu menar jag inte om ni går på utstakade banor i Skatås friluftsområde i Göteborg typ, utan på små stigar mitt i skogen, där man inte möter en själ. 
 
//Anna-Maria
Bloggdokumentärfilm
Den 25 mars har dokumentären om Jonna Jinton biopremiär. Jag visste eventuellt inte om att den har spelats in, för jag misstänker att den inspelningen jag tänker på är den som låg på SVT Play för något år sedan. Men jag blir i alla fall sugen på att se dokumentärfilmen, om den kommer ut någon annanstans än på bio. Det känns som att en långsam film om Jonna Jinton i skogen kommer kunna försätta mig i ASMR-trans.

//Mia 
Årets normbrytare
Jonna Jinton har vunnit pris för Årets normbrytare 2017 på företagarkvällen i Örnsköldsvik. Grattis! 
 
Det är viktigt att Jonna uppmärksammas tycker jag. Att skapa sitt egna företag genom att flytta ut på den Norrländska landsbygden helt själv är starkt och modigt gjort. Dels för att det ger bloggandet som yrke status och dels för att det kan inspirera andra att förändra sina liv.
 
Men det finns ett men här. Inte alla kan lyckas. Det kan ge falska förhoppningar och man kan sätta sig i en prekär ekonomisk situation om det inte bär. Jonna gjorde sin förändring som ung, utan ansvar för barn och familj, vilket gjorde att det var lättare att leva på väldigt lite. 
 
Visst måste man våga förändra sitt liv, men det är inte bara att börja blogga och dra in storkovan. I början vet man inte om man är bra på det och om det kommer att funka och det är inte många bloggare som tjänar mycket pengar. 
 
//Anna-Maria