bloggkommentatorerna

Bästa tiden på dygnet
Jonna Jinton går upp kl 4.45, bara för att kunna äta frukost med sin kille innan han åker till jobbet. Hon uppskattar de mörkare morgnarna som kommit åter nu de senaste veckorna. Mysigt att äta frukost i stearinljusens sken. Hon tycker att det är kravlöst att vara vaken så tidigt på morgonen. Det kanske rent av är hennes favorittid på dygnet. Jag vet inte, hon verkar uppskatta alla tider. 

Men jag uppskattar inte alla tider. Jag har en favorittid och det tror jag de flesta har. Om ni bortser från era arbetstider (det blir ju väldigt individuellt om ni säger att mellan 10-10.15 är bästa tiden på dygnet för att ni då har kafferast på jobbet) så har ni säkert en tid som känns mer rätt än andra. 

Jag upptäckte det när jag var hemma hos Anna-Maria en eftermiddag i somras, och klockan drog sig mot 16, att hon och jag har helt olika känslor för tiden. Vet inte i detalj vad som är A-Ms bästa tid, men jag tycker det är bättre ju mer klockan är. 16 är inte bra, men det är inte långt kvar tills det blir det. 18 är ok! Det känns mer kravlöst för mig när det är kväll än när det är arbetstid, och det gäller även under helg och semester. Sedan är klockan 22 en magisk gräns när det börjar kännas stressigt. Även om jag inte går och lägger mig då så börjar jag känna att tiden för kvällen rinner ut.  

Förstår ni vad jag menar med favorittider? Vissa älskar nätterna. Alex och Sigge har pratat om det. De älskar att skriva när alla andra sover. Hannah och Amanda är precis tvärtom och får ångest av att vara vakna när alla andra sover. 

Vad föredrar ni?

//Mia
Glädje, så lustigt fenomen
Olika glada människor som fascinerat mig idag: 
  • Claudia Galli i sin nya adlink-pyjamas. Hon håller på att skratta ihjäl sig uppe på balkongen. 
  • Jonna Jinton på springtur i regnet. Hon tycker om luften som ett sommarregn ger. Det känner många igen sig i, tror jag. Det många andra löpare däremot inte gör är att springa med hoppsasteg. Eller spontant kuta bort till ett träd och dricka från barren. 
Det här inlägget gjorde mig på oväntat gott humör faktiskt. Sitter här och kluckar förnöjt. Det känns ju lite taskigt att garva åt någon som är glad, men hallå, är det någon som bör kunna ta det så är det ju en lycklig person med turen på sin sida. Och nästa gång kanske det är min tur! Då kan ni skaka på huvudet åt mig när jag står och flaxar och skränar åt att jag känner livet i mig, eller något. 
 
//Mia
Rädd för skogen
Jonna Jinton är exalterad över att ha sett en björn häromdagen. Jag blev lite förvånad över hennes reaktion faktiskt för jag trodde att det var mycket vanligare än vad det verkar vara. Jonna bor ändå längt norrut där det finns fler björnar än här på västkusten.
 
Jag har aldrig sett en björn i vilt tillstånd. Eller en gång när vi var i Dalarna när jag var liten så ropade pappa till när vi körde bil: -Titta där, en björn! Min mamma sa ja varje gång för husfridens skull (vilket jag hade blivit ännu argare för om någon satt och ljög varje gång jag visade något) och jag och min bror tittade ut som yra hönor och såg aldrig någonting. Pappa tyckte att vi var värdelösa, på ett skämtsamt sätt. Så det är nog det närmaste jag har varit att se en björn, förutom i djurpark. 
 
Idag tänkte jag på björnar när jag var ute och cyklade mtb i skogen. Tyckte att en mörk stam såg ut som en björn och hoppade till lite. Trots att jag vet att chansen är minimal. Det hade lika gärna kunnat vara en giraff. Älgar, rådjur, tranor, hägrar och harar har jag sett på mina skogsturer men inget annat spektakulärt. Jag blir lite rädd för djuren så helst vill jag inte stöta på dem, men det är väldigt mäktigt ändå med ett djurmöte. När jag började cykla mtb för typ ett och ett halvt år sedan så var jag jätterädd för att cykla i skogen själv. Nu har jag vant mig. Konstigt ändå hur den moderna människan kan vara rädd för det mest naturliga som finns.
 
Hur är ni när det gäller skogen? Är ni rädda eller kolugna? Nu menar jag inte om ni går på utstakade banor i Skatås friluftsområde i Göteborg typ, utan på små stigar mitt i skogen, där man inte möter en själ. 
 
//Anna-Maria