bloggkommentatorerna

Slutar och börjar
Josefin Knave meddelar att hon slutar blogga, efter elva år. Hon lägger även av med YouTube och Instagram. Hon verkar väldigt trött på det. Jag förstår också att det måste vara ett låst sätt att jobba, om hon redan innan sommaren bestämde att detta skulle vara datumet hon lägger ner bloggen. På grund av samarbeten och avtal har hon inte kunnat komma till skott tidigare. Det är inte riktigt så man föreställer sig bloggandet. Man tror att det är ett friare sätt att arbeta. Skönt att Josefin verkar ha kommit fram till beslutet själv, och att det är genomtänkt och efterlängtat. 

Samtidigt skriver Dessie helt plötsligt ett jättelångt inlägg om hur trött hon varit på bloggen det senaste året (no shit!) och att hon länge funderat på att sluta, samtidigt som pengarna från bloggen lockat, och vetskapen att utan gymnasiebetyg är framtiden snårig. Allt detta har vi skrivit om flera gånger. Och Dessie meddelar också sin plan: hon ska utbilda sig till mäklare. Läs i inlägget hur man går tillväga för att bli mäklare om man inte gått gymnasiet. Detta är ju fantastiskt. Vilket driv hon har, och så skönt att hon tror på sig själv. Vem som helst hade kunnat bli nedbruten av klimatet som varit på hennes blogg de senaste åren. 

Men! Det konstiga är att samtidigt som hon meddelar allt detta, hur trött hon är på bloggen och hur skönt det är att hon hittat en ny väg och ser en ljus framtid, så bestämmer hon sig för att börja blogga igen. 

Jag fattar ingenting. Är det för att slippa studieskulder eller?

//Mia


Barn i Danmark
Jag läser Josefin Knaves inlägg om barnsemester i Köpenhamn med stort intresse. Ska nämligen dit i morgon, och vi har till skillnad från dem ganska stor erfarenhet av att semestra med barn i den danska huvudstaden. Däremot har vi typ nått samma slutsats: det är ingen lyckad kombination. Då har vi ändå inte varit lika förväntansfulla och ihärdiga i våra försök att få en lyckad vistelse för hela familjen, som Knaves. Vi har mer varit såhär: en öl till oss vuxna och en lemonad och ett wienerbröd till barnen. Men ändå har det inte funkat bra, eftersom det inte finns minsta tålamod med barn som spiller och ingen plats för vagnar och så vidare.

(Detta med vagnar är förresten en grej för sig. En vanlig vagn på den svenska marknaden kan man ju enkelt fälla ihop så att den tar mindre plats än en helt normal neccessär. En dansk barnvagn är stor som en mindre pråm. Alla barn sitter i liggvagn, hur gamla de än är. Treåringar sitter rakt upp i en Brio-liggvagn, med ett hängsle på sig, som i Kalle Anka-tidningarna.)

Inte ens på Tivoli är de särskilt välvilligt inställda till barn. På en restaurang vi var, inne på det berömda och fantastiskt vackra nöjesfältet, letade de upp en barnstol i trä, som såg ut som en antiktivet från kriget. Jättefin var den, men så konstigt? Det var när den största ungen var tre år. Bebisen som skulle sova i sin (lilla, tympliga) vagn fick inte plats. Hon fick ligga på utsidan. Personalen betedde sig som att det var en otroligt exotisk händelse att någon hade med sig barn på Tivoli. 

Nu är våra barn emellertid lite större. Vi behöver inget extra, i form av stolar och mikrovågsugnar, så jag tycker ändå det funkar. Allt behöver inte vara så otroligt barnanpassat hela tiden. Man kan få vidga sina vyer lite, även om man bara är fem år. Få klättra på ställen som inte är kravmärkta, få lite skäll av en dansk kärring. Slå sig lite och förundras över att allt inte är som hemma. 

(Men om jag får tipsa så är Berlin en dröm att uppleva med barn, i jämförelse.)

//Mia
När det blir bättre
Josefin Knave berättade öppet om sin ångest hon drabbades av för ett år sedan. Nu skriver hon om hur det är just nu och att det har blivit bättre. Glädjande att läsa om. Kommentarerna under hennes inlägg är intressanta att läsa också, för där delar läsarna med sig om sina upplevelser. Ångest är något som många har, mer eller mindre, och det är viktigt att prata om. Även om man har ångest light eller kronisk ångest så är känslan relativ och lika jobbig för den som drabbas. 
 
Det värsta med ångest, som jag upplever det, är att det inte går att kontrollera. Det bara finns där som en olustkänsla eller som ren och skär panik med fysiska symptom. Jag vet inte om jag skall se det som ondska som håller på att ta över kroppen, eller om jag skall se det som något gott som försöker varna. Det beror väl på vad man har för ångest i och för sig. 
 
Vad tänker ni om ångest?
 
//Anna-Maria