bloggkommentatorerna

Barn i Danmark
Jag läser Josefin Knaves inlägg om barnsemester i Köpenhamn med stort intresse. Ska nämligen dit i morgon, och vi har till skillnad från dem ganska stor erfarenhet av att semestra med barn i den danska huvudstaden. Däremot har vi typ nått samma slutsats: det är ingen lyckad kombination. Då har vi ändå inte varit lika förväntansfulla och ihärdiga i våra försök att få en lyckad vistelse för hela familjen, som Knaves. Vi har mer varit såhär: en öl till oss vuxna och en lemonad och ett wienerbröd till barnen. Men ändå har det inte funkat bra, eftersom det inte finns minsta tålamod med barn som spiller och ingen plats för vagnar och så vidare.

(Detta med vagnar är förresten en grej för sig. En vanlig vagn på den svenska marknaden kan man ju enkelt fälla ihop så att den tar mindre plats än en helt normal neccessär. En dansk barnvagn är stor som en mindre pråm. Alla barn sitter i liggvagn, hur gamla de än är. Treåringar sitter rakt upp i en Brio-liggvagn, med ett hängsle på sig, som i Kalle Anka-tidningarna.)

Inte ens på Tivoli är de särskilt välvilligt inställda till barn. På en restaurang vi var, inne på det berömda och fantastiskt vackra nöjesfältet, letade de upp en barnstol i trä, som såg ut som en antiktivet från kriget. Jättefin var den, men så konstigt? Det var när den största ungen var tre år. Bebisen som skulle sova i sin (lilla, tympliga) vagn fick inte plats. Hon fick ligga på utsidan. Personalen betedde sig som att det var en otroligt exotisk händelse att någon hade med sig barn på Tivoli. 

Nu är våra barn emellertid lite större. Vi behöver inget extra, i form av stolar och mikrovågsugnar, så jag tycker ändå det funkar. Allt behöver inte vara så otroligt barnanpassat hela tiden. Man kan få vidga sina vyer lite, även om man bara är fem år. Få klättra på ställen som inte är kravmärkta, få lite skäll av en dansk kärring. Slå sig lite och förundras över att allt inte är som hemma. 

(Men om jag får tipsa så är Berlin en dröm att uppleva med barn, i jämförelse.)

//Mia
När det blir bättre
Josefin Knave berättade öppet om sin ångest hon drabbades av för ett år sedan. Nu skriver hon om hur det är just nu och att det har blivit bättre. Glädjande att läsa om. Kommentarerna under hennes inlägg är intressanta att läsa också, för där delar läsarna med sig om sina upplevelser. Ångest är något som många har, mer eller mindre, och det är viktigt att prata om. Även om man har ångest light eller kronisk ångest så är känslan relativ och lika jobbig för den som drabbas. 
 
Det värsta med ångest, som jag upplever det, är att det inte går att kontrollera. Det bara finns där som en olustkänsla eller som ren och skär panik med fysiska symptom. Jag vet inte om jag skall se det som ondska som håller på att ta över kroppen, eller om jag skall se det som något gott som försöker varna. Det beror väl på vad man har för ångest i och för sig. 
 
Vad tänker ni om ångest?
 
//Anna-Maria
Söndagskvällen avslutas
Josefin Knave har fått en dotter. Så himla härligt, och jag blir lite avundsjuk på Josefin som har de där första veckorna med en ny bebis framför sig. Inte för att alla tycker det är så kul, men det tyckte jag.
 
Pappan till barnet är Martin Huss, som driver en av mina favoritpodcasts faktiskt, tillsammans med Hanapee. (Det känns som att jag måste förklara allting nu, bara för att vi är på en ny domän. Lite löjligt? Men det är kanske vissa nya läsare här nu?) Jättespännande att lyssna på en förlossningspod, tänkte jag, men sen kom jag på att Martin och Hanna spelat in en eller ett par intervjupoddar att ha att lägga utifall att lanseringsdag krockar med förlossningsdag. Vilket är så lustigt, eftersom Hanapees otroliga podcast är den sämsta av alla mina måste-poddar på att hålla deadline. Som om någon hade lackat ur ifall podcasten uteblev just den veckan då Martin fick barn? Och när Hanna dessutom är SJUK så har de ju verkligen en anledning att ställa in. Iofs har man hört Hanna hosta och snora och beklaga sig minst 50 gånger under alla år de poddat. Slut på klaget, jag ÄLSKAR deras pod. Ibland har de inte ett enda vettigt samtalsämne, men ändå känns det efteråt som att man spenderat en kvalitetstimme med sina kompisar. Ibland har de dessutom flera vettiga ämnen, så: tips tips!
 
//Mia