bloggkommentatorerna

Hälsningar från höstlovet
Katrin började med att häromdagen vråla om att USA är ett värdelöst land eftersom de inte kan vara lite mer flexibla med längdgränserna på surfingattraktionen hon ville att Ringo skulle åka på. Hon intygade att hon hade försökt med ALLA knep, och att hon brukar vara BRA. Nu hatar hon landet. 

Två dagar senare kommer Blondinbella som tvåa på bollen och börjar döma ut Dubai för att Sally inte fick åka något hon var en halv centimeter för kort för, TROTS att Bella lovar att hon kan muta vem som helst i vanliga fall. Jag är så glad att jag slapp se den scenen, då Bella tokflinande försökte smussla över en sedel till attraktionsskötaren för att genast bli avvisad. Det stela leendet som desperat försökt se oberört ut hade fått min sociala fobi att skena. 

Alla föräldrar blir arga och ledsna för sina barns skull när de blir avvisade efter en lång kö, men jag visste inte att det nya var att skryta om att man brukar kunna överlista systemet. Konstigt förresten att det nya är att erkänna att det inte alltid funkar? Men jag har ju å andra sidan inte TRE case att bevisa trenden med, så det är kanske inte en trend, det kanske är en avvikelse. 

//Mia
Välgörenhet?
Katrin Zytomierska har bestämt sig för att ge ut en tidning utan vinstsyfte. Kan nog vara en klok inställning i dagens tidningsbransch, men varför detta plötsliga kall? 

 
Ska den bestå av recept som bygger på hennes produkter? Ska den vara motsvarigheten till Kungsörnens vetemjölsbaksida med recept på kanelbullar, fast i tidningsformat? Instaföljarna verkar motta nyheten med gott humör, och det kan jag förstå om man ändå gillar produkterna. Det är ju kul när Ikea-katalogen kommer också. 

//Mia
Mer skilsmässa
Asså vad är det med folk varför skiljer sig inte fler fattar inte. Allt det här jävla missnöjet och gnället man hör överallt och hela tiden Guuuuud låt mig slippa utsättas
 
 
Vad svarar ni på det?

Mina tankar: jättemånga skiljer ju sig för det första.

De som skiljer sig skaffar oftast en ny, och för en del verkar allt kännas jättebra i några år, men sedan svalnar förälskelsen och en massa vardagsirritation tar allt mer plats och man börjar gnälla igen. Då kanske ett tvivel sätts in, och man tänker att en ny skilsmässoresa är väldigt jobbig att genomgå om man ändå står på ruta ett om tre år igen. 

Anledningar till att inte skilja sig är väl att det finns en grundkärlek, även om omständigheterna är så jobbiga så att man behöver gnälla. Missnöje kan ibland lösas med annat än skilsmässa. Ibland kan det inte det, men en förhoppning om det finns, vilket gör att man fortsätter. En annan anledning är såklart att man har barn ihop och vill vara med dem så mycket som möjligt. Minns att Katrin hade väldigt svårt att lämna bort Falke i början, när han fortfarande var bebis efter separationen. Får man barn i flera olika förhållanden, med partners som också har barn sedan innan, så är det till slut väldigt svårt att få ihop pusslet med att alla behöver bo i närheten av varandra och att umgänget ska passa ihop. 

De allra sorgligaste fallen är de som inte vill skilja sig för att de inte vågar lämna bort barnen till den andra föräldern hälften av tiden, för att man misstänker att barnen skulle fara illa. De som allra mest skulle behöva göra slut på förhållandet. 

Det är så himla lätt att döma folk, men det är heller inte så svårt att tänka lite längre och inse att alla har olika förutsättningar. Sedan fattar jag faktiskt inte hur jobbigt det kan vara att lyssna på en kompis som gnäller över sin kille. Relationer är ju alltid intressanta. Mycket tråkigare att höra folk klaga på jetlag, sömnbrist eller olika typer av träningsskador. 

//Mia