bloggkommentatorerna

Trauma kan uppstå så lätt
Katta Kvack går på skrivarskola och igår fick hon "massiv kritik", som hon uttrycker det själv, på sitt manus. Jag tänker att det är sjukt modigt att bara gå en skrivarkurs, just därför att man kan riskera att bli sågad vid fotknölarna och aldrig vilja skriva igen. Så funkar jag. Jag förstår henne precis. Typ samma sak hände mig men det var på en kurs i engelska på Universitetet. Jag fick tillbaka respons på att min engelska var ok men att jag skrev på svengelska när det gällde ordföljd och så vidare och behövde ändra. Jag läste min text om och om igen och kunde inte hitta felen. Vad skulle jag ändra?! Det kunde jag heller inte med att fråga eftersom jag då skulle visa mig ännu dummare än vad jag redan framstod. Eftersom jag inte hade någon då i min bekantskapskrets som kunde hjälpa mig med engelska så hoppade jag av kursen och från den dagen så tror jag innerst inne att jag suger på engelska. 
 
När jag var på en tillställning, hamnade jag bredvid en tjej som pratade engelska men förstod svenska, så pratade svenska med henne hela tiden och hon engelska med mig. Hon sa till mig att jag var väldigt bra på att inte glida över på engelska som alla hennes vänner och arbetskamrater alltid gör. Men det är ju för att jag tror att jag suger på det och inte vill skämma ut mig. Helt naturligt för mig. Kan jag prata svenska med någon så gör jag det. Andra språk är ångest för mig. 
 
Katta borde inte bry sig om den som gav responsen. Jag tror att hälften av det som ges ut i bokform är sånt som hade fått "massiv kritik" i en lärares ögon. Det betyder inte att vanliga läsare inte hade älskat det! Jag hoppas inte att Katta blir traumatiserad av kritiken, så som jag blev, och att hon fortsätter att skriva. Go Katja!
 
Jävla lärare! (talk to myself)*
 
//Anna-Maria
 
*med reservation för fel
Nostalgiska dofter
Jag scrolläser Katta Kvacks lista över 100 skönaste skönhetstips, prylar och minnen. Kul om man är minst hyfsat intresserad av smink och skönhet. Jag är väl någorlunda intresserad. Inte av osynliga krämer (som verkar vara väldigt trendigt att syssla med just nu), men av resten. 

Fastnade för punkt nummer 3: Fahrenheit av Dior. Unga Katta hade för vana att ge sin pojkvän för stunden en flaska Fahrenheit för att hon tände på lukten. "Jag hade inget som helst intresse av att de skulle ha en unik doft som jag kunde minnas dem vid när det, som det alltid gjorde, tog slut."

Haha! Det tycker jag låter sunt! Bara om man är olycklig efter ett uppbrott, helst när man blivit dumpad, eller om förhållandet varit extremt viktigt, så är en god doft förbrukad, och helt vigd åt den där personen. Men en vanlig tonårsförälskelse, hur fantastisk den än kändes just då, bör kunna släppas såpass att man kan ta med sig lukten in i ett nytt förhållande. Tänk om en man i 40-årsåldern blir ombedd att byta parfym bara för att den påminner den nya kvinnan om ett gammalt ex hon hade som 16-åring. Men vuxna män kanske inte bär tonårsdofter. När jag var 15 tyckte jag att Cool Water var den hetaste killparfymen, men nu när jag går runt som vuxen och sniffar på Taxfree så tycker jag det är svårt att begränsa sig till de tio bästa mansdofterna. Det finns ju hur många goda som helst.

Vilken är er favorit? Och vilken gillade ni när ni var yngre?
 
  //Mia
 
 
 
Februari - nu vänder det!
Januaris ärligaste inlägg utser jag detta till, av Katta Kvack. Också apropå inlägget och diskussionen här häromdagen, om att våga erkänna att allt inte är så bra just nu. Särskilt passande i fråga om hur barn uppför sig. Vågar man skriva att de är jobbiga och beter sig dåligt mot varandra? Ja, jag hoppas verkligen det. Jag tror de flesta känner igen sig. Inte alltid, förhoppningsvis. Men under vissa perioder så är det slitsamt, och ofta är det väl bara en period och inte så mycket att göra åt än att uthärda. Men nu är det i alla fall februari och plötsligt känns det lite lättare att andas. //Mia