bloggkommentatorerna

Nostalgiska dofter
Jag scrolläser Katta Kvacks lista över 100 skönaste skönhetstips, prylar och minnen. Kul om man är minst hyfsat intresserad av smink och skönhet. Jag är väl någorlunda intresserad. Inte av osynliga krämer (som verkar vara väldigt trendigt att syssla med just nu), men av resten. 

Fastnade för punkt nummer 3: Fahrenheit av Dior. Unga Katta hade för vana att ge sin pojkvän för stunden en flaska Fahrenheit för att hon tände på lukten. "Jag hade inget som helst intresse av att de skulle ha en unik doft som jag kunde minnas dem vid när det, som det alltid gjorde, tog slut."

Haha! Det tycker jag låter sunt! Bara om man är olycklig efter ett uppbrott, helst när man blivit dumpad, eller om förhållandet varit extremt viktigt, så är en god doft förbrukad, och helt vigd åt den där personen. Men en vanlig tonårsförälskelse, hur fantastisk den än kändes just då, bör kunna släppas såpass att man kan ta med sig lukten in i ett nytt förhållande. Tänk om en man i 40-årsåldern blir ombedd att byta parfym bara för att den påminner den nya kvinnan om ett gammalt ex hon hade som 16-åring. Men vuxna män kanske inte bär tonårsdofter. När jag var 15 tyckte jag att Cool Water var den hetaste killparfymen, men nu när jag går runt som vuxen och sniffar på Taxfree så tycker jag det är svårt att begränsa sig till de tio bästa mansdofterna. Det finns ju hur många goda som helst.

Vilken är er favorit? Och vilken gillade ni när ni var yngre?
 
  //Mia
 
 
 
Februari - nu vänder det!
Januaris ärligaste inlägg utser jag detta till, av Katta Kvack. Också apropå inlägget och diskussionen här häromdagen, om att våga erkänna att allt inte är så bra just nu. Särskilt passande i fråga om hur barn uppför sig. Vågar man skriva att de är jobbiga och beter sig dåligt mot varandra? Ja, jag hoppas verkligen det. Jag tror de flesta känner igen sig. Inte alltid, förhoppningsvis. Men under vissa perioder så är det slitsamt, och ofta är det väl bara en period och inte så mycket att göra åt än att uthärda. Men nu är det i alla fall februari och plötsligt känns det lite lättare att andas. //Mia
Slarvär charmig, smuts är äckligt
Katta Kvack beklagar sig över småbarnskaoset: Och det är nu man ska flika in lite snyggt att visst, vi har det stökigt hemma, men inte skitigt. Fast grejen är att vi har både stökigt och skitigt. Eller hur!?! Den vanligaste städningsklyschan är: "Jag är såååå himla slarvig. Det ligger liksom kläder i drivor hemma, för jag provar allting och orkar aldrig hänga tillbaka. Och så har jag tusen par skor som inte får plats i garderoben. Min kille blir gaaaalen! Men det är inte smutsigt. Jag håller rent, men är hopplös på att organisera." Mm, säkert. Om man inte orkar lägga tillbaka sina grejer där de ska vara, så är ju chansen att man orkar lyfta undan allt och dammsuga och torka rent under och sedan lägga tillbaka prylarna på alla dessa ologiska ställen, helt obefintlig. Jag menar inte att det behöver råda total sanitär olägenhet bara för att det är lite stökigt hemma, men det klart som fan att det blir ganska dammigt och äckligt under grejerna till slut. Idag tog jag tag i vår hall. Det låg cirka 70 par skor på golvet, på grund av årstidsväxlingar, storleksförändringar, slarv, orkeslöshet, fyrpersonshushåll och ombytande väderlek. Jag rensade ur, sorterade och plockade undan, och på golvet där skorna legat låg naturligtvis högar med grus, gräs, damm och hårstrån. Det är ju så det blir om man inte plockar upp saker som ligger på golvet. Sen dammsög jag, och moppade och jag kastade INTE tillbaka alla skorna i en stor hög igen. //Mia