bloggkommentatorerna

Verkligheten i overkligheten
Alexandra Nilsson (Kissie) har den senaste tiden lagt upp bilder som visar hur Instagrambilderna hon lägger upp skiljer sig från verkligheten. Det är intressant att se det vi alla vet. Men mer än en gång behöver hon inte göra ett sånt inlägg. Hon lever på att visa upp fina bilder så hon kommer så klart inte att visa mer av verkligheten i sina kanaler.
 
Frågan är om vi läsare vill det? Vill vi inte ha det där overkliga för att fly vår egna skit? Jo, tack. 
 
//Anna-Maria
Blogg-bröstet
Kissie flyttar in hos sin kille nu (Amir ska hyra hennes lägenhet under tiden. Det var länge sedan jag följde Amir, men han har ju numera en stor YouTube-kanal som handlar mycket om smink) och Kissie rensar bland sina gamla prylar. 

Minns ni när hon alltid var på framsidan på Veckorevyn? Jag kommer ihåg de där bilderna, men har inget minne av texterna. Jag skulle vilja läsa artikeln med rubriken: "Skandalbloggerskan Kissie om: LIVET SOM BLOGG-BRÖST

Eh..?

//Mia
Nostalgi och boende
Läser att Kissie har flyttat från sin lägenhet som hon har bott i länge. Hon är lika sentimental som jag är när det gäller boenden och minnen. Är ni också så? Eller är det bara vissa människor?
 
Jag blir så sjukt nostalgisk och det är precis som om minnet fullständigt flödar fram när jag tänker på mina gamla boenden. Jag är extra nostaglisk just nu eftersom mina föräldrar precis har sålt mitt barndomshem. Jag bodde där i 20år och kan varje ljud som huset ger ifrån sig och vet hur varje detalj känns. Att röra sig i huset sitter inprogrammerat i kroppen. Jag vet hur många steg det är från köket till tv-rummet och kan härma det var som helst. Allt i huset ger upphov till minnen från hela min barndom och om jag skall minnas något speciellt så går jag ofta tillbaka till huset i mina tankar för att minnas. Samma sak med min första lägenhet och den lägenheten som jag och min sambo bodde i innan vi byggde hus. Men också min farmors hus som jag kan återge nästan i detalj när det gäller doft, känsla och ljud. Det huset finns inte kvar längre för det byggdes om fullständigt, men i min kropp finns det kvar. 
 
Berätta för mig. Hur tänker ni kring det här? Har ni boendeminnen i kroppen? 
 
//Anna-Maria