bloggkommentatorerna

Projekt
Kitty håller på med att göra en kiosk till sina barn. Den är helt otroligt fin. Jag älskar det när folk fastnar i projekt. Det är så roligt att följa. Jag vet precis hur det känns att inte vara inne i något och när man inte är det. Ibland är man helt handlingsförlamad och känner inte för någonting och så kan det bara blixtra till och så får man världens bästa idé som man måste genomföra och vill genomföra. Det är så kul när man får den energin. Känner ni igen er? Jag kan inte tänka mig att det finns någon som har den här energin jämt. Eller? //Anna-Maria
När tålamodet dog
När jag läser om Kittys semester så känns inte semester som världens bästa grej. När rutiner ruckas på och familjefriden sabbas är det inte värt att ha semester nästan. Oavsett om man har barn som kräver mer eller lite mindre så tror jag att en av lösningarna kan vara att ge varandra tid som vuxna. Att man låter var och en vara för sig själv en stund. När irritationen växer fram så måste man få gå iväg eller gå och lägga sig eller vad det kan vara. Det känns också viktigt att ha någon slags rutin på dagarna på semestern också. Att man inte är uppe för sent varje kväll och äter jättedåligt. Det tror jag att alla påverkas av. Barn som vuxna. Men man kan göra "alla rätt" och ändå gå bananas på sin familj. Det händer även den bäste. Hur ofta är man med sina familjemedlemmar 24/7 i fyra veckor annars? Aldrig. Jag ger er Villfarelsers bild av när tålamodet dog. Ja, exakt så kan det kännas. //Anna-Maria
Ond kroppscirkel
Kitty skriver vad hon tycker om offentlig bantning. Det är förmodligen som reaktion på Camilla Läckbergs inlägg igår. Jag kan tycka att Camilla får göra som hon vill men när hon inte är nöjd med hur hon ser ut nu så sätter hon en rätt hög ribba för vad vi andra skall tycka om oss själva. Man påverkas oavsett om Camilla skriver att det bara rör henne själv. Ja, ok, då kanske det skall hållas inom husets väggar, precis som Kitty skriver. Vad tänker Camilla att hon har för syfte med sitt inlägg? Är det bara skrivet ur en kroppsångest/kroppshat. Ett sätt att pysa ut lite ångest ur ventilen. Vad skall vi som läser göra med den ångesten? Många som kommenterar vaknar upp och vill hänga med på tåget. Kroppshatet väcks till liv. Det är som en ond cirkel. Vi matas med bilder på hur vi skall se ut, vi ser bilderna och indoktrineras in i ett kroppsideal, sen ser vi oss själva i spegeln och mår dåligt om vi inte ser ut på ett visst sätt, vi känner oss då otrygga i oss själva, självhatet är igång och bantningscirkusen startar för att kunna känna att man inte skäms ute bland folk eller känner sig säkrare. Samtidigt som vi matas med att vi skall älska oss själva för hur vi ser ut. Dubbelbestraffning i sin finaste form. Den enda lösningen på detta är väl om alla kroppar får samma status. Att vi får se alla kroppar i tv, sociala medier, på catwalken och så vidare. Men det känns som om det är långt dit. //Anna-Maria