bloggkommentatorerna

Ingen hänsyn
Lady Dahmers senaste inlägg heter "Jag tänker inte tassa på tå längre". Hennes rädsla att göra någon ledsen tog nästan död på bloggen, och hon skrev nästan ingenting under hösten. Det har varit ett problem hos de flesta pk-bloggar de senaste åren. Har man en feministisk och antirastistisk profil så måste man ta hänsyn till alla människors känslor vid varje uttalande, och med tanke på att varje ämne triggar någon så finns det ingen chans att skriva något intressant överhuvudtaget i så fall. Jag blev glad av att LD inte tänker tassa på tå längre. 

Hon har nu vågat sig på att skriva om vikten av bra mat. Hon retar sig på att det blivit en kul grej att kokettera över att ens barn äter dålig mat. Det håller jag med om. Uttalanden som "det blir människor på korv också!" känner jag igen. Jag har också sagt så, och tänkt så, eftersom mina barns typ favoriträtt är korv med bröd. 

Hon tycker att vi inte ska nöja oss med det, utan bör prata mer om billig, lättlagad mat som också är BRA. Det är väl bra? Eller? Några blir ändå ledsna för att de inte lyckas leverera bra mat till sina barn, av anledningar som kan bero på matvägran, diagnoser, ekonomi eller tidsbrist. 

Lady Dahmer följer upp med ett jättebra inlägg om hur hon har gjort för att hennes barn ska äta, testa och njuta av en mångsidig kost. Jag tycker IDAG att tipsen är bra, för nu har jag sett att metoden i vårt fall funkade (vet iofs inte hur läget hade varit utan metoden, det kanske hade gått bra då också, omöjligt att veta), men för ett år sedan hade jag sagt att det inte funkade. Vi har gjort i stort sett samma som Lady Dahmer (förutom att vi ofta glömmer grönsaker vid sidan av maten (ofta grönsaker I maten dock) skäms över det, men det blir ett extra moment att koka grönsaker när spisen redan är full och tiden är knapp så det glöms ofta bort). Nu börjar det ge resultat, när barnen är 6 och 8. Så sent som för ett år sedan satt de och petade och frågade "hur mycket måste jag äta innan jag får gå..?" Men vi har inte gett oss. Det beror väl delvis också på bekvämlighet, jag känner inte för att laga barnmat (pannkakor, pasta och korv eller köttbullar) UPPTILL maten jag lagar till oss andra, varenda dag. Och nu äter dom mycket bättre. Jag och min man sitter och smygkollar och mimar chockat till varandra när vi äter: "Titta, han äter SÅSEN!" "Hör! Hon vill ha mer kött!" De är så vana vid grytor och soppor, att de inte är rädda för blandad mat, de fixar kryddade rätter, de vägrar inte fisk längre. 

Hade mina barn varit annorlunda, mer kräsna, haft andra fobier eller diagnoser så hade det kanske inte funkat, men jag är i alla fall säker på att de inte hade ätit som de gör idag om jag hade börjat steka falukorv till dem för tre år sedan när det var som värst. Och jag vill inte att de som vuxna lämnar en kravlista när de ska på middag, där de står att de inte äter fisk, oliver, lök och ärtor. 

En del läsare blir ledsna av det också, för att deras barn ändå inte äter. Jag förstår att det känns för jävligt, men jag hoppas att Lady Dahmer och andra fortsätter skriva ändå, för det går inte att hålla tyst om allting som någon kan må dåligt av. 

Just maten har jag inte dåligt samvete över, men skärmtiden och bristen på utelek... Jag måste ta att folk berättar att uteaktiviteter är bättre än skärmtid. Det måste få finnas forum där det tipsas om hur man får ut barnen, utan att jag mår piss över det. Eller, jag kan väl må piss över det, men jag kan inte kräva att någon ska ta hänsyn till det. 

//Mia
Barn och politik
Jag tycker inlägget som Lady Dahmer skriver om politiksnack med barn är väldigt intressant. Jag suger åt mig av det, eftersom jag alltid känner mig lite ohederlig när jag pratar om politik med barnen. Häromdagen frågade till exempel mitt ena barn mig hur mycket det kostar att gå till sjukhuset, och då förklarade jag att det nästan inte kostar någonting när man behöver vård, men att man betalar via skatt, bla bla bla. Ett helt normalt sätt att förklara hur saker och ting fungerar i samhället, ett naturligt sätt att introducera politik i deras liv, men det känns lite skevt eftersom jag berättar detta utifrån mina åsikter, och de är små barn som litar på mig och har exakt noll erfarenhet och kunskap att sätta emot i dessa frågor. Samtidigt känns det helt rimligt att de genom en sån historia drar slutsatsen att det är vettigt att betala ganska mycket i skatt, eftersom de ju till och med som småbarn förstår att man måste ha rätt till vård om man blir sjuk, oavsett hur lite pengar man. Jag vet inte hur de som resonerar att skatt är stöld förklarar för sina barn, men det löser de säkert på något sätt. 

Jag ska försöka jaga bort känslan av ohederlighet när jag pratar politik med mina barn. För det första så påverkar man ju sina barn på alla möjliga sätt varenda dag, och för det andra så får de av en anledning inte rösta än. De har chansen att själva sätta sig in i saker och ting innan det är dags. Och det är inget annat än ärligt att säga vad man tycker, oavsett om det är barn eller vuxna man pratar med. 

//Mia
Avslappnat
Lady Dahmer fick en kommentar (jag läste detta på Instastory) där det stod: "Varför ser du alltid ut att må dåligt på alla bilder?"

Och hon svarar: "Jag ser ut såhär."

Bild:

(null)

Hahaha! Men man SER ju ut sådär! Ni vet hur det är när man råkar vända mobilkameran mot en när man inte är beredd. Då syns man dessutom underifrån, vilket är en vinkel vi inte är vana vid att se av vare sig oss själva eller på andra bilder, men framförallt så är inte ansiktsuttrycket på plats. Så fort man möter sin blick i spegeln, eller när ett foto tas så skärper man till ansiktet, höjer upp det som går att lyfta och lägger in den min man genom tusentals erfarenheter lärt sig är ens mest fördelaktiga. 

När mobilkameran utan förvarning är vänd så är ögonbrynen lätt rynkade samtidigt som mungiporna pekar neråt. Man ser vare sig nöjd eller lycklig ut. Man ser ut att må lite dåligt. Kanske man gör det? Eller så är det vårt naturliga ansiktsuttryck. Lady Dahmer har sett till att det normaliseras litegrann. 

Saknar hennes blogg nu förresten. 

//Mia