bloggkommentatorerna

Barn och politik
Jag tycker inlägget som Lady Dahmer skriver om politiksnack med barn är väldigt intressant. Jag suger åt mig av det, eftersom jag alltid känner mig lite ohederlig när jag pratar om politik med barnen. Häromdagen frågade till exempel mitt ena barn mig hur mycket det kostar att gå till sjukhuset, och då förklarade jag att det nästan inte kostar någonting när man behöver vård, men att man betalar via skatt, bla bla bla. Ett helt normalt sätt att förklara hur saker och ting fungerar i samhället, ett naturligt sätt att introducera politik i deras liv, men det känns lite skevt eftersom jag berättar detta utifrån mina åsikter, och de är små barn som litar på mig och har exakt noll erfarenhet och kunskap att sätta emot i dessa frågor. Samtidigt känns det helt rimligt att de genom en sån historia drar slutsatsen att det är vettigt att betala ganska mycket i skatt, eftersom de ju till och med som småbarn förstår att man måste ha rätt till vård om man blir sjuk, oavsett hur lite pengar man. Jag vet inte hur de som resonerar att skatt är stöld förklarar för sina barn, men det löser de säkert på något sätt. 

Jag ska försöka jaga bort känslan av ohederlighet när jag pratar politik med mina barn. För det första så påverkar man ju sina barn på alla möjliga sätt varenda dag, och för det andra så får de av en anledning inte rösta än. De har chansen att själva sätta sig in i saker och ting innan det är dags. Och det är inget annat än ärligt att säga vad man tycker, oavsett om det är barn eller vuxna man pratar med. 

//Mia
Avslappnat
Lady Dahmer fick en kommentar (jag läste detta på Instastory) där det stod: "Varför ser du alltid ut att må dåligt på alla bilder?"

Och hon svarar: "Jag ser ut såhär."

Bild:

(null)

Hahaha! Men man SER ju ut sådär! Ni vet hur det är när man råkar vända mobilkameran mot en när man inte är beredd. Då syns man dessutom underifrån, vilket är en vinkel vi inte är vana vid att se av vare sig oss själva eller på andra bilder, men framförallt så är inte ansiktsuttrycket på plats. Så fort man möter sin blick i spegeln, eller när ett foto tas så skärper man till ansiktet, höjer upp det som går att lyfta och lägger in den min man genom tusentals erfarenheter lärt sig är ens mest fördelaktiga. 

När mobilkameran utan förvarning är vänd så är ögonbrynen lätt rynkade samtidigt som mungiporna pekar neråt. Man ser vare sig nöjd eller lycklig ut. Man ser ut att må lite dåligt. Kanske man gör det? Eller så är det vårt naturliga ansiktsuttryck. Lady Dahmer har sett till att det normaliseras litegrann. 

Saknar hennes blogg nu förresten. 

//Mia
Föräldrar kan inte göra allt rätt
Lady Dahmer har skrivit ett inlägg här, om att det är jobbigt för barn att vara på förskolan, och hon menar att barn generellt (dvs barn med fungerande hem) har det bättre hemma. Hennes barn har varit hemma mycket, men hon tycker det är skönt när skolan/fritids börjar igen efter loven. 

Det är så känsligt att skriva om negativt förskolan, för då känner sig många vars barn vistas där dåliga. Vissa menar därför att man ska hålla tyst om kritiken, för det är skammande mot föräldrarna. 

Alltså, JAG är skör, men inte sådär skör. För det första går nästan alla svenska barn på förskolan, så det är inte så att man pekar ut en ynklig minoritet om man höjer ett varningens finger. Lady Dahmer skriver själv i en kommentar att hennes barn ändå började på förskolan när de var tre, för att hon inte pallade att ha dem hemma längre. 

De flesta försöker ju göra det som är bäst i det stora hela. Det är omöjligt att ta de perfekta besluten i alla situationer för de krockar ofta med varandra. 

Men nästan alla som kommenterar måste försöka övertyga världen om att deras val är bäst. Hur de än valt så är det valet helt ypperligt. "Jag har valt att vara hemma för att det är viktigt med anknytning, barnen mår inte bra i stora grupper på 25 barn och det är kaos på förskolan och vikarier hela tiden så nu är jag hemma och det ångrar jag inte en minut", skriver nästan ingen eftersom nästan ingen är hemma med sina barn på heltid men OM de gör det så är det alltid helt rätt beslut, ingen, varken barn eller förälder är understimulerad och ingen mamma undrar innerst inne om inte barnet kommer bli lite knepigt av att bara vara med sin morsa hela tiden. Ingen skriver heller att det är helt underbart att tvååringen får vara hemma, men en stor nackdel att femåringen också tvingas vara hemma på grund av det, trots att alla den leker med är på förskolan hela tiden. De flesta skriver istället såhär: "Mina barn går på förskolan och det är en underbar avdelning med fler pedagoger än barn och mina barn älskar det och är aldrig trötta och jag väljer att jobba för jämställdhetens skull och tycker det är viktigt att vara en bra förebild för mina barn när de kommer hem från sin pedagogiska miljö på förskolan." Eller, sista alternativet: "Jag är ensamstående och måste jobba för att få mat och det är tråkigt att du säger att det är bättre att vara hemma för det går inte för oss för då svälter vi ihjäl. Men mina barn älskar förskolan och det är en pytteliten avdelning och aldrig några vikarier och det är jämställt där, annars hade jag aldrig kunnat lämna dem där."

Kan inte någon bara säga: "Jaha, det kanske är bättre hemma. Jag borde engagera mig i att förskolan ska bli bättre för alla. Men nu är det såhär. Mina barn är på förskolan, precis som alla andra och de verkar må bra. De kanske skulle trivas ännu bättre hemma, men samtidigt så är ju alla deras polare där 40 timmar i veckan. På öppna förskolan sitter bara mammor med 14-månaders bebisar, men man kanske skulle flytta till ett ställe där fler stora barn är hemma? Skulle jag sluta jobba så skulle vi antagligen klara oss men det skulle förstöra mycket annat för vår familj. Nej, det får vara såhär. Det är ok."

//Mia