bloggkommentatorerna

Det är nog kört ändå
Mys på det här inlägget. Jullovet börjar imorgon för barnen och för mig. Man får precis slappna av. 
 
Då läser jag det här som fullständigt tar död på julstämningen jag hade tänkt att ha. Vad i hela friden? Ska jag behöva lägga hela jullovet på att preppa för krig? En vecka klarar vi oss aldrig.
 
Vad behöver man då? Bensin till elverket, gasol, vatten, ved, konserver, en full frys, kontanter, pass som inte har gått ut, batterier. Kanske behöver man också en bunker att gömma sig i? 
 
Men Ringhals bombas säkert så då är det ute med oss ändå. Så jag skiter nog i preppen. 
 
//Anna-Maria
 
 
 
 
Staten hintar om att moderna föräldrar är lite dåliga
Har ni hört talas om de här korten som delas ut som diskussionsunderlag i föräldragrupper numera? Från statens medieråd, angående svenskarnas medievanor och skärmanvändning. Jag älskar ändå att staten håller på och försöker ta hand om oss och se till att vi agerar på ett vettigt sätt. Så länge deras råd är råd och inte lag så är det ändå mysigt på något sätt. 

Men jag håller ändå med Malin Wollin om att Barnhälsovården och BVC och liknande ska förmedla det som det finns evidens för. Inte genom att med skuldbeläggande och idiotförklarande bilder få folk att själva tänka ut att de bör ha dåligt samvete. 

Jag tror verkligen att många tittar för mycket på sin skärm för sitt eget bästa. Jag är en av dem, jag inser det. Jag förstår att barn kan fara illa av dels mobilmissbrukande föräldrar och dels överkonsumtion av skärm för egen del. Men var går gränsen? Forskas det på det? Finns det forskning i hur stor skillnaden är i hur föräldrar uppmärksammar och följer sina barn nu jämfört med "förr"?

Är det bättre att ägna sig åt sin mobil i sin ensamhet, än att använda den tillsammans med sina barn? Jag sitter ibland i soffan när barnen tittar på ett hjärndött tv-program, och har en unge i knät och en på ryggen och kollar mail och facebook samtidigt. Är det bättre att gå iväg och arbeta ifred istället för att ge dem den fysiska närheten?

Vilket är bäst: att föräldrarna sitter med på varje lekplatsbesök och gymnastikträning och tittar noggrant, eller att de är med och läser en tidning, eller är med och skvallrar med en annan förälder, eller är med och läser i sin mobil, eller inte är där alls? 

Hursomhelst, även om det skulle gå att få fram exakt HUR man är den bästa föräldern så har man inte möjlighet att göra precis alla rätt i alla situationer. Man kanske för egen del räddas av lite vuxen interaktion medan man ammar? När jag var liten pratade min mamma jättemycket i telefon. Hon ringde sin mamma, sin syster, sin moster och lite väninnor, eftersom alla var hemmafruar och ganska bundna till hemmet eftersom mannen hade bilen till jobbet (ja, det var typ så tidigt 80-tal där jag bodde). Nu ringer man ju inte och tjattrar på samma sätt. Då kan en Facebook-tråd rädda en från vansinne, när man inte talat med en blöjfri människa på hela dagen.  

//Mia
Spelar könet någon roll?
Minns ni när Underbara Clara fick sitt första barn? Det är snart sju år sedan men jag kommer ihåg det här inlägget väldigt väl. Clara undvek, eventuellet omedvetet, eller kanske väldigt medvetet, att avslöja vilket kön barnet hade. Det var nydanande. Några frågade då om det var en pojke eller flicka, vilket startade en diskussion kring huruvida det var viktigt eller inte att veta det. 

Nu har vi alla lärt oss av detta. Malin Wollin meddelade häromdagen att hennes barn var fött, och än har något kön inte rapporterats. Nu vet folk bättre än att fråga. Nu inser alla att man klassas som omordern och bakom om man frågar om en bebis är pojke eller flicka, för det spelar ju ingen roll! Alla är lika mycket värda, varför skulle man klassificera ett litet spädbarn? Den som försöker trycka in en bebis i ett rosa eller blått fack vill ingen vara. Så alla väntar tålmodigt på att ett namn eller ett pronomen ska avslöja den lilla detaljen som alltid ändå är ganska intressant att få reda på, i alla fall när det gäller ens eget barn. 

//Mia