bloggkommentatorerna

Podcast utan igenkänning
Den här sommaren har jag som vanligt lyssnat mycket på poddar. Förutom de vanliga som jag alltid följer har det handlat mycket om mord. Dokumentärer eller snackpoddar om mord. Vet inte varför bestialiska brott passar så bra på sommaren, men det är ju känt att deckare läses bäst i hängmattan, Agatha Christie och Morden i Midsomer och liknande brukar sändas i juli och att kvällstidningarna genom alla tider sålt bra med hjälp av sommarmord. 

En podcast som min poddapp slutat hämta är däremot Skäringer och Mannheimer. Om man prenumererar så slutar den hämta om man inte lyssnat på tre avsnitt (tror jag det är). Förra sommaren var det min bästa podcast, men jag blev helt plötsligt trött på den. Kände mig lurad. Egentligen inte av dem, men av hur jag reagerat på den. De har ett förtroligt sätt att snacka, och bygger extremt mycket på igenkänning. Jag trodde att jag var en av dem, men nu i efterhand undrar jag vad jag känt igen mig i. 

Först alla återkommande grejer de har. När de kallar den avgrundsdjupa gråten för gammelgäddan, jag tror aldrig jag har haft den. Och att badvattnet plötsligt rinner ur underlivet när man sitter på en middag. Har aldrig hänt?! Inget badvatten rinner någonsin ut. Att man aldrig orkar gå på fest känner jag inte igen mig i. Att bara vilja sova när barnen somnat stämmer inte på mig. Är inte rädd och gråter hysteriskt för åska och flygplan. 

Sen känner jag igen mig i vissa andra saker, men då undrar jag om verkligen om DE känner igen sig i det de snackar om. Att inte våga göra saker som utmanar en själv, att inte klara av att träffa en massa folk när man känner sig alldeles för misslyckad, att inte vilja bli fotograferad när man ser ut som en bonde och så vidare. Samtidigt är deras jobb att leda tv-program, hålla tal på galor, ha egna humorshower, spela in filmer, se skitsnygga ut, posera för tidningsomslag och vara roliga tillsammans med stjärnor som Josephine Bornebusch och Henrik Schyffert. Jag förstår ju att man kan känna sig som en bluff även när man är lyckad, men just Mia Skäringer och Anna Mannheimer ingår ju ändå i just den där klicken med lyckade människor och de GÖR ju de där grejerna hela tiden, även om det känns nervöst innan. En massa människor betalar för att få se det de gör. 

//Mia
No more shows to give?
Jäklar vad fort Mia Skäringers shower sålde slut. Så gött att en kvinnlig komiker sålde slut både Scandinavium i Göteborg och Globen i Stockholm på några minuter. ✌️

Nu hoppas jag på fler shower! 

Alex Schulman har uttalat sig väldigt negativt om Mia och Anna den senaste tiden. I båda poddarna. Jag tror att det beror på avundsjuka. Han vill också sälja ut Globen. Men han och Sigge är inte i närheten av det ännu. 

Ha en fin fredag! 😍

//Anna-Maria

(null)

Kommer ni ihåg?
Apropå Guldbaggegalan och #tystnadtagning så minns jag Alexandra Dahlströms tal från 1999 (Fucking Åmål) då hon försökte prata om sexism och kroppsideal bland annat. Det jag minns vara att folk tyckte att det var skandal hur hon hade betett sig och att Loa Falkman, som inte lät henne prata klart, var hjälten. Vilken skillnad mot idag. Jag vet att jag tyckte att Alexandra var väldigt modig och att jag jag kunde identifiera mig med henne på det sättet att när jag själv sa ifrån och sa vad jag tyckte kände skam för att jag tog ton och var frispråkig eftersom jag märkte att folk tyckte att jag var jobbig för att det blev obekvämt. Precis så som folk tyckte om Alexandra. Hon hade tagit sig ton och var inte var en "fin" flicka som rättade sig in i ledet. Tack för att du gjorde det!
 
Att hylla Alexandra nu är bra och inte en dag för tidigt. Hoppas att hon känner att hon får upprättelse. (Blanda inte in vad Lukas Moodysson sa i sitt tal, för det har inte med Alexandra att göra.)
 
//Anna-Maria