bloggkommentatorerna

Hatar ordet entreprenör
Det här suveräna inlägget av Nevnarien och hennes depression som hon har drabbats av beskriver något som många lider av i vårt moderna samhälle. Ett samhälle som är uppbyggt på att vi skall prestera, visa resultat och vinna. Sociala medier i ett nötskal. Jag läste i morse i Kungsbacka Nytt, som är en lokaltidning, att barn i förskolan och grundskolan i Kungsbacka skall lära sig att bli entreprenörer. Kungsbacka är en av de kommunerna i Sverige där det finns mest egenföretagare i landet. Behöver verkligen våra barn lära sig hur man blir entreprenör i sådan tidig ålder? Nej, tack! De kommer att lära sig det av sina föräldrar ändå om de vill. Lär barnen att läsa, skriva och räkna istället. Det som skolan är till för. Läsförståelsen är ju usel nu för tiden och matte är vi inte heller speciellt bra på. Jag vill inte att mina barn blir en Blondinbella med magsår och kanske depression på köpet. Tillbaka till Nevnariens inlägg. Det är förmodligen många som känner igen sig i hennes beskrivning. Jag gör det jättemycket och går numera hos psykolog för att reda upp och förstå mig själv. Jag gick länge och tänkte att jag kunde hjälpa mig själv och att det var dyrt med terapi men sjukvården finns där bara ett samtal bort. Det kan ta kraft och energi att boka in men jag lovar att det är värt det. Ring till er vårdcentral och berätta hur ni mår så får ni hjälp. Som Nevnarien skriver så är det inget att skämmas över att må dåligt men det kan vara jobbigt om omgivningen inte förstår och ser en som ett psykfall vilket gör att man kanske inte orkar berätta och det syns inte utanpå för att man oftast håller upp en fasad utåt och det är just den fasaden som knäcker en till slut. I dagens samhälle skall man inte bara ha en framgångsrik karriär eller ett jobb man trivs med, en lång universitetsutbildning, utan också en familj med många lyckliga barn, ett stort hus och ligga jättemycket med sin partner som man lever jämställt med varje dag året om samt ett stort kontaktnät, många vänner och barnen skall ha lika många vänner och vara omtyckta, storslagna fester, resa minst en månad om året till NY, varma exotiska platser och vara vältränad och fit som ett as, se snyggare ut än innan man födde sina fyra barn, och springa Göteborgs Varvet på 1.30. Typ. Dessutom skall man hinna med att göra extensions, fixa naglar och förlänga fransarna samt fluffa upp läpparna vilket ta flera timmar i anspråk varje vecka. Man skall ha de nyaste och dyraste kläderna både själv och på sina barn. Man skall ha sommarstuga på Gotland, lägenhet i Frankrike och vara kompis med Sigge Eklund. Dessutom skall man ha många följare på Insta, Twitter och bloggen och miljoner vänner på FB. Nu överdriver jag en aning men jag tror att den här entreprenörshetsen är en del av detta resultatinriktade kapitalistiska samhället och jag avskyr det. Det är INTE vägen till trygga och lyckliga medborgare. Dessutom dör kreativiteten av att man pressas att uppnå resultat. Dåligt på flera sätt alltså. //Anna-Maria
Vampyren
När jag var tonåring och var på en av alla hemmafester så blev killen som var kär i mig sur. Jag kunde inte bestämma mig om jag var kär i honom nämligen. Han försvann och vi började leta efter honom. Han fanns ingenstans. Vi blev jätteoroliga och vände upp och ner på hela huset och gick ut och ropade och letade. Tillsist hittade vi honom inne i huset sovandes i en sådan här. Vi skrattade så vi nästan kissade ner oss. Lättnaden över att han inte var förvunnen och valet av sovplats gjorde att tilltaget blev hysteriskt kul.
Kul med fototräff
Kul med fototräff som Nevnarien ordnat. I Göteborg det med. Händer mycket här nu. Kul när det ordnas bloggträffar igen. Det känns som det var stort för två år sedan men det kanske börjar komma tillbaka nu. Det här med foto verkar väldigt kul. Men konkurrensen är stenhård nu för tiden. Nästan alla har råd att köpa proffsutrustning och nästan alla gör det. I alla fall när man har skaffat barn. Ser lite löjligt ut tycker jag när varannan Svensson springer runt med objektiv långa som kikare. Behöver man verkligen få superkvalité på alla bilder man tar? Hur mycket hinner man vara med i nuet om man måste dokumentera allt hela tiden?  Sen skall man hinna lägga upp det man gör just nu på Facebook också och sedan lägga upp det i bloggen när man kommer hem. Svettigt.