bloggkommentatorerna

Kluven till PMS
De senaste veckorna har Hannah och Amanda poddat mer än vanligt om hur deras menscykel funkar. Amanda berättade om en väninna som testat en amerikansk app som riktar sig till män som är tillsammans med en kvinna. Appen hjälper till att förklara för mannen hur kvinnan mår just den här dagen i cykeln, och hur hon bör behandlas. Amanda var i podden tveksam till att låta Alex ha den för att hon skulle känna sig lite förminskad. Men i Alex och Sigges pod berättade i alla fall Alex om att Amanda uppmanat honom att ladda ner appen. Han beskrev hur appen berättar att idag är din kvinna lite nedstämd och bör behandlas si och så här, en annan dag är hon på strålande humör och känner livet komma tillbaka. Tydligen säger appen då, lite skämtsamt att "är det någon gång du ska berätta att du råkat krympa hennes favorittröja så är det idag!" 

Så jävla obehagligt! Jag är överhuvudtaget så kluven till att prata om hormoner, pms, menscykel. På ett sätt är det jätteviktigt, av självklara skäl, man behöver kunna förstå sin kropp, en del kan behöva hjälp om svängningarna är för stora, kroppsliga kvinnofenomen får inte vara tabu, osv. Men på ett annat sätt så blir det ju som att kvinnor är helt utlämnade till sina hormoner, och knappt består av någon personlighet eller verkliga känslor. 

Jag minns när Karin Adelsköld åkte runt som ett bihang till sin förra kille, och var ett levande exempel på hobbystudierna som killen gjort om pms. Den här mannen satt i olika tv-soffor och berättade om hur han kartlagt Karins cykel för att förstå hur hon fungerar och agerar, och därefter försökt ändra på olika saker så att tillvaron skulle bli bättre. Hon var så tacksam över att någon förstått varför hon betedde sig så konstigt, och hon lät mannen hålla koll på henne, och leda henne i rätt riktning, för hon var ju själv slav under sina hormoner och kunde inte alltid ta rätt beslut. Jag ryste av obehag när jag tänkte på hur det hade varit att bo i ett hus där ens man hela tiden förklarar ens beteende utifrån en almanacka och blodiga trosor. 

Blev glad när jag läste att hon tagit sig ur det förhållandet, och på Instagram beskrev hon det som destruktivt: "Jag hade levt de senaste åren med en enorm press. Att räcka till. Att duga. Att göra rätt. För det fanns alltid ett Rätt eller Fel. Men det var alltid oklart vad som var vad. Lärde mig trippa på tå. Känna av. Vänta på explosionen. Alla försök att säga ifrån blev ignorerade. Förminskade till pms. Eller berodde det på psykisk sjukdom? Till sist visste jag inte själv vad som var sant eller inte."

Om man är mannen i det förhållandet så är det ju väldigt smidigt att avfärda ett sånt inlägg som ett symptom på allvarlig pms. Killar som exploderar, som Karins ex, och killar som ilsknar till och börjar skrika så fort något går emot dem, har de mer verkliga känslor än oss tjejer som alltid kan börja medicinera för att bli mer behagliga?

//Mia
Att lägga sig platt
Hur ofta hör man någon nu i personliga varumärkestider säga att ett jobb inte gick bra? Typ aldrig. Folk kan möjligtvis bjuda på det några år efter, när följarna ändå redan konsumerat skiten, och kändisen landat på fötter och gått vidare, men aldrig att någon säger "Nu är det här projektet klart, och det blev inte som jag hoppats". Det är helt otänkbart. Värdelös reklam. 
 
Därför var det uppfriskande att läsa om när Vanja Wikström blev intervjuad i Mamapodden: "jag kunde liksom inte leverera ett enda vettigt svar. Svävade iväg i plattityder och meningslöshet, glömde bort mig halvvägs i tankarna och försökte desperat ta mig tillbaks för att få någon ordning på mina resonemang."

Hon skriver visserligen att podden blev ganska bra, tack vare en duktig klippare, men ändå! Så bjussigt skrivet. Alla HAR väl någon gång känt sig genomusel på jobbet? Vissa saker är man inte så bra på, och ibland mår man piss och kan inte leverera. Ibland kanske bara självförtroendet spökar. 

Nu blev jag sugen på att lyssna på den här, bara för det. Jag har aldrig lyssnat på Mamapodden.

//Mia
 
Podcast utan igenkänning
Den här sommaren har jag som vanligt lyssnat mycket på poddar. Förutom de vanliga som jag alltid följer har det handlat mycket om mord. Dokumentärer eller snackpoddar om mord. Vet inte varför bestialiska brott passar så bra på sommaren, men det är ju känt att deckare läses bäst i hängmattan, Agatha Christie och Morden i Midsomer och liknande brukar sändas i juli och att kvällstidningarna genom alla tider sålt bra med hjälp av sommarmord. 

En podcast som min poddapp slutat hämta är däremot Skäringer och Mannheimer. Om man prenumererar så slutar den hämta om man inte lyssnat på tre avsnitt (tror jag det är). Förra sommaren var det min bästa podcast, men jag blev helt plötsligt trött på den. Kände mig lurad. Egentligen inte av dem, men av hur jag reagerat på den. De har ett förtroligt sätt att snacka, och bygger extremt mycket på igenkänning. Jag trodde att jag var en av dem, men nu i efterhand undrar jag vad jag känt igen mig i. 

Först alla återkommande grejer de har. När de kallar den avgrundsdjupa gråten för gammelgäddan, jag tror aldrig jag har haft den. Och att badvattnet plötsligt rinner ur underlivet när man sitter på en middag. Har aldrig hänt?! Inget badvatten rinner någonsin ut. Att man aldrig orkar gå på fest känner jag inte igen mig i. Att bara vilja sova när barnen somnat stämmer inte på mig. Är inte rädd och gråter hysteriskt för åska och flygplan. 

Sen känner jag igen mig i vissa andra saker, men då undrar jag om verkligen om DE känner igen sig i det de snackar om. Att inte våga göra saker som utmanar en själv, att inte klara av att träffa en massa folk när man känner sig alldeles för misslyckad, att inte vilja bli fotograferad när man ser ut som en bonde och så vidare. Samtidigt är deras jobb att leda tv-program, hålla tal på galor, ha egna humorshower, spela in filmer, se skitsnygga ut, posera för tidningsomslag och vara roliga tillsammans med stjärnor som Josephine Bornebusch och Henrik Schyffert. Jag förstår ju att man kan känna sig som en bluff även när man är lyckad, men just Mia Skäringer och Anna Mannheimer ingår ju ändå i just den där klicken med lyckade människor och de GÖR ju de där grejerna hela tiden, även om det känns nervöst innan. En massa människor betalar för att få se det de gör. 

//Mia