bloggkommentatorerna

Fulaste ordet: oskuld
Lyssnade på uppmaning av Kitty Jutbring på P3 dokumentär "Myten om mödomshinnan" och blev fruktansvärt arg. Nu är dokumentären ganska exakt tio år gammal, så en del saker har tack och lov förändrats. Numera heter det inte längre mödomshinna, utan slidkrans och beskrivs inte som en hinna eller veck som kan gå sönder, utan som en ingång vid slidöppningen, som kan variera enormt i utseende och som är tänjbar som ett resårband. Det gamla ordet skrotades ganska kort efter den där dokumentären. 

Jag minns att det var en del debatt om det, många som tyckte slidkrans var ett fult ord, och att allt borde vara som det alltid varit, SÅKLART. Jag engagerade mig inte så mycket. Tyckte visserligen att mödomshinna är ett felaktigt begrepp om det inte rör sig om en hinna, men en massa saker har ju felaktiga namn som ändå fungerar eftersom alla vet vad man menar. Typ som att en jordnöt inte är en nöt utan en baljväxt. 

Men när jag lyssnat på den förbannat sorgliga dokumentären inser jag att det var nödvändigt att byta ord, som ett första steg i hela processen. Nummer två är att alla lärare som undervisar i dessa ämnen, alla sexualrådgivare och folk som skriver om sex och samlevnad i tidningar till unga (och gamla för den delen) är insatta. Ser på Kittys instagram att någon kommenterar att hon och hennes kompisar fick informera läraren de hade i sexualkunskap i åttan, för TVÅ ÅR SEDAN, om att mödomshinnan faktiskt inte existerar. Det finns en slidkrans, men det är ganska sällan den blöder vid första samlaget, och det går inte att se om en kvinna haft penetrerande samlag eller inte (såklart skillnad vid våldsamma övergrepp) och det går inte att återskapa en mödomshinna som aldrig funnits. Det går att tråckla lite, så att det blöder vid bröllopsnatten och det gör en del plastikkirurger i Sverige idag. Det försvaras med att det är såpass viktigt för individen att det känns rätt att genomföra ingreppet trots den moraliska tveksamheten. Jag håller personligen med om det, även om det naturligtvis är viktigare att saker och ting förändras. I dokumentären nämns också andra sätt att få slidan att blöda vid första samlaget: planerad mens, ampuller med röd vätska osv och jag tycker på ett sätt att det är bra att det finns tricks att komma runt det, för då blir det till slut värdelöst att kräva blod. Det blir inget hållbart bevis på oskuld. 

Jag blir rasande på ordet oskuld, som är helt sinnessjukt i sammanhanget. Och jag blir så förbannad på att alltihop handlar om att kontrollera kvinnors sexualitet. Det har pratats om i tusen år att det inte finns någon mödomshinna och 2001 hade svenska gynekologer som försökt väcka frågan blivit tillsagda att samhället inte var redo för den informationen. Det är så praktiskt att kunna skrämma tjejer med att de går sönder om de har sex. Och även män måste tro på det, så att de hjälper till att tukta tjejerna. 

Mest arg blir jag av begreppet renhet, som endast kommer upp när det handlar om kvinnor. En kvinna ska vara ren, och det är hon om hon inte har legat med en man. Mannen gör henne smutsig, med sitt smuts? Nej nej nej, mannen är inte smutsig, kvinnan blir smutsig av sig själv. Även om män köper sex av prostituerade, våldtar sina flickvänner eller okända tjejer på krogen, bygger bordeller där de systematiskt kan våldta indiska flickor, åker till Thailand och köper barn, eller till och med ligger med apor utsmyckade i klänning så blir de aldrig smutsiga. Det är tjejerna som är det. Det är jävligt konstigt faktiskt. Och konstigt att dessa smutsiga tjejer har fullt upp med att freda sig mot männen som inte kan låta bli att med sina rena händer ta på allt detta smuts.

Känns galet att skriva detta som går rakt emot hur hela världen är uppbyggd, men om det är någons sexualitet som borde kontrolleras lite mer så är det kanske killarnas? 

//Mia

Vara ägd
Jag lyssnade på senaste avsnittet av En varg söker sin pod. Liv och Caroline samarbetar inte längre med Expressen, så därför tiggde de pengar av lyssnarna för att kunna fortsätta podda. De fick pengar och blev jätteglada en stund. Sedan kände de sig ägda av lyssnarna och började prata om hur det är att få pengar av en grupp som kräver att få rätt innehåll. De tog Marcus Birro som ett exempel. Han skrev saker som ingen etablerad media ville förknippas med, fick sparken överallt och började skriva mot swish-bidrag och nu kan han ju inte sluta med den typen av åsikter som ger pengar. Jag vet inte om han vill sluta skriva om det han skriver om, men grejen är att han inte KAN byta ämnen eller åsikt utan att bli av med inkomsten. Detsamma gäller om man skriver om veganism, feminism, kristendom eller lchf och får pengar av sina läsare. Det går inte bara att byta åsikt hur som helst. 

Jag personligen föredrar att vara ägd av olika företag, framför läsare. Företagen kommer och går, de bryr sig oftast inte om vad man skriver i längden. De ger en slant om man håller sig inom lagens ramar och skriver ett köpt inlägg. Läsarna är fruktansvärt mycket strängare. Det tror jag kan påverka bloggens (eller poddens) innehåll mycket mer än några reklaminlägg då och då. 

//Mia
Det handlar om döden
Lagom till Allahelgonahelgen stöter jag på berättelser om döden, hela tiden. Det här är vad jag tagit del av den senaste timmen: 

  • En underbar pod med Clara och Erica pratar om döden i ett helt avsnitt, ur en massa perspektiv. Gillade mest när Clara med hjälp av Ericas frågor pratade om sin mammas död. Här grät jag. Men också om vad som händer efter döden, och hur man sörjer. 
  • En så himla fin intevju med en man som heter Fredrik Sträng, i Malou efter tio. Han var ditbjuden för att prata om sitt liv som asexuell (vilket också var väldigt intressant och genomtänkt), men eftersom hans syster dog av anorexi några dagar innan inspelningen så valde de att även tala om det. Han pratade så vördnadsfullt och allvarligt så här grät jag också. 
  • Jonna Jinton svarar på läsarfrågor och jag önskar att hon valde att dela upp inläggen med en eller två frågor åt gången, eftersom hon skriver så långa inlägg. Men i första frågan om kopparna berättar hon om en speciell läsare hon haft som plötsligt slutade kommentera. Här grät jag nästan, men det kanske var för att jag fortfarande var berörd av de två ovanstående punkterna. Då kom jag att tänka på att en del signaturer här på bloggen försvunnit genom åren. Tanken på att någon av dem skulle ha dött har faktiskt aldrig slagit mig.
Tycker ni det är jobbigt att läsa sånt här, eller dras ni till det? Jag dras till det, helt klart. 

//Mia