bloggkommentatorerna

Julkalendern
Läser på Prinsessans dagbok att hon sätter på "svenska julkalendern" för barnen på datorn på morgonen. De bor ju i Oslo. Och först då kommer jag på att jag inte vet hur det ser ut med julkalendrar i andra länder. Luckkalendrar vet jag ju finns (känns väldigt tyskt!), men utländska tv-kalendrar har jag aldrig hört talas om. Ni som bor "utomlands" eller har erfarenhet av julfirande i andra länder kanske kan hjälpa till här.

//Mia
Balans i livet
Det jag har skrivit i rubriken. Balans i livet. Det finns inget som stör mig så mycket som det uttrycket. Vad är egentligen att ha balans i livet? Finns det ens? Går det att uppnå? Jag tror inte det. Vad var det för stolle som kom på det? 
 
Att ha balans i livet är något som många människor inte har råd att ha. Alla som arbetar och har barn har svårt att vara i balans upplever jag. Alltid är det något som man måste göra. Det går liksom inte att stanna hemma en dag eller strunta i att väcka barnen för att ta dem till skolan för att man känner att balansen inte riktigt finns där. Man går upp och går till jobbet, man väcker barnen och får iväg dem till skolan, oavsett hur mycket obalans man känner att man är i. Någon blir sjuk och ska tas omhand, någon är hungrig och det skall lagas mat, räkningar skall betalas, bilar skall tankas och så vidare i all evighet. 
 
Jag tänker mycket på Prinsessan och andra föräldrar i samma sits som måste vara i total obalans just nu. Det kommer ta många år innan de kan få något så när ro i själen igen. <3
 
Det jag vill säga med det här är att om någon säger till er att ni borde tänka på att hitta balans i livet så skit i det jävla dumma rådet. Var skulle man hitta den balansen? Mellan soffkuddarna när man städar? I kryddhyllan när man lagar mat? Nej, så klart inte. Man gör det man måste och ofta är det man måste inte något som man hade valt att göra om man kunde välja på riktigt. 
 
Vi är så ofria. Fast i en massa bojor som rubbar vårt välmående, vår hälsa och sätter oss i obalans. Om man inser det och inte jagar någon rosaskimrande tillvaro så kanske man kan må lite bättre i sin totala obalans som livet är. 
 
//Anna-Maria
Våga klaga
Prinsessan-Josefines ångest smittar, när hon berättar så öppet om hopplösheten hon känner inför sina söners diabetes 1. Hon får nästan inte sova någonting, för hela nätterna måste hon och hennes man sticka, mäta, mata och kontrollera sina barn. Än har hon inte återgått till arbete efter att den yngste drabbades, men hur ska det gå att jobba när man inte hinner sova? Finns det ingen chans att få assistans på nätterna? I alla fall några nätter i veckan? Rika länder som Norge och Sverige måste väl kunna erbjuda det i diabetesfall, såväl som när det gäller andra svåra sjukdomar som kräver vaka nattetid. Annars funkar det ju inte att jobba. Det känns också frustrerande att det fortfarande är så svårt att leva med diabetes 1. Det finns inget botemedel (än), däremot medicin som fungerar, men medicineringen är så svårhanterlig. Hur kan det vara så, när det finns så många hjälpmedel?

Nu har tydligen Josefine anklagats för att gnälla i överkant, men varför i helvete skulle hon inte gnälla? Jag ser ibland en del föräldrar som bloggar eller instagrammar om sina sjuka barn, och som aldrig någonsin gnäller. De blir ofta peppade av läsare som tycker att det är så härligt att de väljer att se livet från den ljusa sidan.

Då hoppas jag verkligen att anledningarna till att de inte klagar är att:
1. De har fått den hjälp de behöver av samhället.
2. De får allt hjälp de har rätt till av vården.
3. De känner att forskningen går framåt och att det finns ett engagemang kring att bota eller lindra sjukdomen/funktionshindret.
4. De är trygga med att deras barn har ett så bra liv som det är möjligt utifrån omständigheterna. 

Jag hoppas INTE att dessa föräldrar väljer att bara visa upp de lyckliga delarna med att ha ett barn med funktionshinder/sjukdom (typ: vi får så mycket tid tillsammans när barnet inte kan gå till skolan, vi är så tacksamma för det, mycket tid för mys!) bara för att optimism är en principsak. Det gör nämligen inte att utvecklingen går framåt. Fattar i och för sig att alla inte orkar strida och kämpa för mer än för sitt barn, men att måla upp en överdrivet rar bild av något som är jobbigt kan ju stjälpa väldigt mycket för alla drabbade. Josefine kanske lyckas hjälpa många fler än Elian och Eskil om hon väljer att kriga. 

//Mia