bloggkommentatorerna

Lyxfällan
Det här som PT-Fia beskriver låter inte klokt i mina öron. Hur många familjer i Sverige kan lägga så mycket pengar och tid på resor? Lägg till att de bor fint och klär sig fint samt har apdyra bilar. Behöver de aldrig jobba för att få in alla de där pengarna?

Visst finns det många rika egenföretagare men de flesta är ju trots allt anställda och då är det svårt att dra in så sjukt mycket pengar. 

Fast vad vet jag? Jag är från arbetarklassen. Min morfar är den enda i min släkt som har haft mycket pengar. Jag är den första i släkten som är universitetsutbildad och då valde jag ett ganska lågbetalt arbete och traditionellt kvinnligt (hänger ihop). Ni andra där ute kanske lever det där lyxlivet som Fia berättar om och tänker att det är helt normalt?

//Anna-Maria

(null)



Bloggbebis
Nu kom en till bloggbebis! PT-Fia fick barn förra veckan. Stort grattis! 
 
Vilka bebisar har vi på G nu? Inga spekulationer nu då utan bebisar som är outade. Jag kan inte komma på någon alls. Jo, Victoria Törnegren då som Mia skrev om häromdagen eller om det var veckan? Tiden går så fort. Om en vecka är det höstlov och jag har inte ens plockat bort sommargrejerna eller blommorna. Herregud. 
 
//Anna-Maria
 
Update: 
 
Foki så klart och så en annan som jag såg sent i går kväll nämligen höjdhopperskan Emma Green. Grattis!
Hur lugnar man ner sig?
Jag klickade in hos PT-Fia för en gångs skull, eftersom rubriken är "Ångest av att ta det lugnt?", vilket lät spännande. Detta är inte ett problem PT-Fia själv har, visade det sig, utan någon läsare. Ser att flera svarat att de känner igen sig. Man får ångest av att inte prestera, och måste jobba på att slappna av utan att känna sig stressad. Det där är ju intressant. För cirka 20 år sedan så beskrevs det beteendet som ovanligt och skadligt. Ortorexi-liknande. Tror ni det har blivit mer vanligt? Det känns verkligen så, och det låter som ett stort problem för de drabbade. Ingen kropp eller psyke klarar av att fortsätta kämpa utan återhämtning, eller med återhämtning och tillhörande ångest, hur länge som helst. Och det sista man vill i det läget är väl att bli utmattningsdeprimerad, och tvingad till vila i ett år eller två.

//Mia