bloggkommentatorerna

Hur lugnar man ner sig?
Jag klickade in hos PT-Fia för en gångs skull, eftersom rubriken är "Ångest av att ta det lugnt?", vilket lät spännande. Detta är inte ett problem PT-Fia själv har, visade det sig, utan någon läsare. Ser att flera svarat att de känner igen sig. Man får ångest av att inte prestera, och måste jobba på att slappna av utan att känna sig stressad. Det där är ju intressant. För cirka 20 år sedan så beskrevs det beteendet som ovanligt och skadligt. Ortorexi-liknande. Tror ni det har blivit mer vanligt? Det känns verkligen så, och det låter som ett stort problem för de drabbade. Ingen kropp eller psyke klarar av att fortsätta kämpa utan återhämtning, eller med återhämtning och tillhörande ångest, hur länge som helst. Och det sista man vill i det läget är väl att bli utmattningsdeprimerad, och tvingad till vila i ett år eller två.

//Mia
Prestera det du vill
Det här inlägget av PT-Fia älskar jag! Jag ser inte heller något fel i att vilja prestera men eftersom samhället är så prestationsinriktat i dag så är det viktigt att påminna oss om att man inte behöver slå knut på sig själv. Det betyder inte att man skall skita i allt så klart. Att göra en Rausing* och lägga täcket över saker som ändå kommer att drabba en senare är bara dumt. Gör allt som du måste så snabbt som du kan. Skjut inte upp det för det ger bara mer ångest. När du har gjort det, så njut av tillfredsställelsen och den tomma "att göra listan". Det kan vara att ringa ett samtal, lägga in räkningar, rensa i barnens garderob, säga upp en prenumeration eller att boka in en besiktning.
 
Sen säger jag nej till allt som känns för jobbigt och som ger mig stress. Ibland får jag riktiga kvävningskänslor av saker som folk frågar mig om. Det kan vara en AW, som kan vara hur kul som helst. Men jag kan få panik över att lägga en fredagkväll på det och missa en kväll i soffan med mina barn. Så rolig är jag, men inget ger mig mer energi än just det och då är ju det rätt val även om andra tycker att man är tråkig. Livet förändras och om tio år när barnen är äldre så kommer jag säkert att tänka annorlunda. 
 
//Anna-Maria
 
*När Hans Kristian Rausings fru Eva Rausing dog av en trolig överdos så la han bara täcket över henne i sängen och levde vidare som om inget hade hänt. I två månader! Han var förmodligen i stor chock.