bloggkommentatorerna

Ännu fler podcasts
Igår skrev jag om vilka podcasts som jag lyssnar på. Vips så kommer det ytterligare en podcast som jag känner att jag måste ge en chans. Det är dreamteamet Egoina och Spiderchick. Jag tycker dock att de skulle ha gjort en Brangelina och döpt podcasten som nu heter Veckans smash! till typ Egochicks eller Spideregos eller kanske på svenska, Veckans egospindel!, Veckans spindelego!
 
Äh! Veckans Smash! blir nog bra ändå. :D
 
Jag längtar iband efter att podda själv. Vi gjorde ju ett par försök förr i tiden. Det var kul men tog mycket tid. 
 
//Anna-Maria
Stå upp
Just det! Spiderchick har för ett par dagar sedan gjort sin första stand up. Modigt! Det är sjukt svårt att få folk att skratta på riktigt. Kanske lite lättare när man är på stand up eftersom folk är där för att skratta så då är skrattmuskeln liksom beredd. Lite svårare att få elever med på banan. Idag lyckades jag ro hem en skrattsalva. 
 
Jag sa att det är svårt att veta för en telefonförsäljare som ringer dig från Indien om du har fått virus på din dator. Det är precis som om någon skulle ringa och säga: -Jag vet att din tandkräm är slut. *skrattsalva*
 
Elever är sjukt svårflörtade och inte i rätt målgrupp. Vuxna skrattar lättare. Det kommer jag ihåg när jag var liten att mina föräldrar och deras vänner skrattade åt allt och jag och mina kompisar var jättereserverade i deras sällskap och tyckte att de var pinsamma. Nu är jag den där lättskrattade. Kanske för att det är räddningen i allt ansvar och allvar. 
 
Godnatt!
 
//Anna-Maria
 
 
 
Det lättsamma artilleriet
Idag kan jag tänka mig att söndagsångesten är värre än någonsin i stugorna. I alla fall för de som inte har semester ännu. Så då plockar vi fram det lättsamma artilleriet. 
 
Spiderchick skriver ett inlägg om vilken låt som man mest förknippar med tonåren. Mina är också tryckarlåtar. "Total eclipse of the heart" och "Forever young". Den första låten dansade jag med den coolaste killen, han är död nu, som typ hälften av alla Mölndalsbor jag växte upp med (RIP) och den andra var bara en sån där gråtlåt. Bara man hörde den så var det Lille Skutt-tårar. Dessa hormoner. Sen är det faktiskt "Balladen om Fredrik Åkare" också. Den sjöng vi alltid när vi gick hem i mörkret på nätterna efter fritidsgården eller var vi nu hade varit. 
 
I ett avsnitt av Mannheimer och Skäringer så nämner Mia att hon inte kan lyssna på vilken musik som helst när som helst för hon påverkas så mycket av musik. Är det en glad låt så blir hon glad och är den en deppig låt så blir hon deppig. Exakt så känner jag också och det är så fruktansvärt påfrestande för kroppen och sinnet att kastas fram och tillbaka i känslorna, så jag klarar inte av att lyssna på musik så ofta som jag skulle vilja. Så det blir ingen "Forever young" eller "Total eclipse of the heart" idag, för då blir det fulgråt. 
 
Vad har ni för specifika musikminnen? Behöver inte vara från tonåren. 
 
//Anna-Maria