bloggkommentatorerna

Halvsemester
Trendenser och Hanapee är två av de bloggar jag läst längst, och nu i sommar har båda valt att slå av lite på bloggandet. Trendenser-Frida har valt att prioritera lite mer ledighet sedan hennes mamma gick bort, och Hanapee-Hanna har jobbat sig halvt utbränd den sista tiden, och säger i senaste podden att hon ska dra ner på bloggen. Jag förstår dem verkligen, och har själv bloggat mindre än någonsin den här sommaren, och tycker att det har varit värt det, men tycker såklart också det är tråkigt med färre blogginlägg. Hoppas lite på att hösten innebär ett uppsving, inte minst för min egen del. 

//Mia
Lust att skapa
Något som jag tycker är kul är att sy. Men jag gör det väldigt sällan. Jag ser framför mig hur jag ska inreda vinden ovanpå garaget till skaparverkstad. Där ska jag sitta och sy, pyssla, måla och skriva. Men när ska det bli av? 

Nu fick jag jättemycket lust till detta när jag såg den här boken  Görfiffigt ju på ren göteborgska. Så gulligt också med den där lilla skjortklänningen. 

Så ni som också gillar att sy får härmed ett tips. 

//Anna-Maria


Kvinnliga företagare visar sovrummet
Hos Trendenser läser jag om bristen på feminism inom inredningsreportage. Frida Ramstedt har noterat att hur entreprenören bor är betydligt viktigare i intervjuer med kvinnor än med män och tycker att "man väldigt sällan får se affärsmän sitta uppkrupna på sina diskbänkar medan de reflekterar över valet av beslag i det nyrenoverade köket samtidigt som de berättar om sina framgångsrika företag / karriärer i helt andra branscher sådär lite i förbifarten". 

Frida länkar till ett instainlägg av Nina Åkestam, som går steget längre. Hon pekar på det problematiska i att låtsas som att kvinnors småföretagande kan finansiera topprenoverade Östermalmsvåningar med designmöbler i hundratusenkronorsklassen, när det snarare är en make eller ett arv som betalat de svindlande summorna. 

Det här låter möjligen förminskande mot företagande kvinnor, men visst ligger det något i det? Jag vet inte hur många reportage jag läst i inredningsmagasin, mammatidningar eller någon annan typ av livsstilsmagasin, som handlat om en kreativ kvinna som tillverkar smycken, hattar eller ekologiska tygväskor eller målar tavlor eller stylar stjärnor och som verkligen inte bör kunna plocka ut en lön som täcker kostnaderna för en innerstadsvåning för 20 miljoner (och inte hälften heller, om maken tjänar samma). Den kreativa, konstnärliga branschen, med få eller inga anställda och ett namn som inte är känt bland allmänheten ger knappast mer än hårt jobb och förhoppningsvis en tillfredsställelse och lycka över att få skapa det man mår bra av. Det borde jag ju också inse, men jag fattar aldrig sånt när jag läser. Jag tänker alltid: "oj, vad det går bra för folk", även om det är en chans på miljonen att man blir riktigt jävla snorrik på att göra egna smycken. Nästan inga andra småföretagare blir heller tillräckligt täta för att bo sådär flott. 

Nina Åkestam är forskare och menar att denna typ av förhärligande reportage måste upphöra, för det handlar om att ge läsare falska förhoppningar. "För som kvinna idag är det otroligt mycket lättare att nå ekonomisk stabilitet genom ett arv eller en framgångsrik partner, än genom arbete. Det är bedrövligt, men det är sant. Historier som låtsas som något annat är inte empowering. De är nedvärderande av kvinnors faktiska kamp för ekonomisk frihet, varje dag."

Fy fan, vad sorgligt. Och Nina Åkestam har fått otroligt mycket medhåll under inlägget. Men jag känner på mig att det kanske kommer bli mothugg här. 

//Mia