bloggkommentatorerna

Vi bemöter kritik
Vi lämnar tydligen en del att önska. Designen är inte vad den borde vara och bilder tycks saknas av många. Torftigt språk, klämkäcka inlägg, förutsägbara åsikter, yada yada yada... Tyskungen, vi vet att du älskar oss.
Senaste bråket
Tyskungen och DennisM. Den här gången bryr jag mig inte om att göra någon resumé av tjafset. Det bråkas om en löjlig sak och är inte intressant för utomstående. Men jag fastnade för en kommentar i Tyskungens inlägg: Jag borde inte kladda inte ner mig och mitt varumärke med att associeras med den här typen av bråk. Sorry Tyskungen, men jag känner mig som utomstående bloggkommentator ändå tvungen att påpeka det: bråk ÄR ditt varumärke. Gillar du inte det så bör du kanske starta om från början. Byt namn och utseende på bloggen och börja om från scratch.
Bloggbråk säljer
Både Hanna och Tyskungen vinner väl på det här bråket, och varför inte? Diskussionen är ganska intressant. Tyskungen publicerar sitt CV. Hanna Fridén tycker (liksom vi, kolla längre ner) att det har sina brister och fungerar avskräckande för arbetsgivare. Hon skriver också att hans blogg är känd för att syssla med mobbing. Tyskungen svarar att inlägget var ironiskt, att Hanna inte förstår ironi, att hon är en bråkstake, att hennes blogg är ointressant, att hon inte har någon erfarenhet och att hon resonerar obegåvat. Hanna svarar att Tyskungen inte tål när ironin drabbar honom. Tyskungen svarar att han inte förstod att Hanna var ironisk och att han nu har ändrat sin ursprungliga text, så nu vet jag inte vad som är sant längre. Hanna beskriver Tyskungens reaktioner. Många läsare av båda bloggare håller med Hanna. Tyskungen skriver ett sansat inlägg där han konstaterar att Hanna antagligen är duktig och intressant och att de är ganska lika. Allt väl? I övrigt får jag inte alls ihop det Tyskungen skriver om skillnaden mellan 70-talister och yngre generationen är att 70-talister slet för att få jobb mellan två lågkonjunkturer, medan de yngre får allt serverat. De unga tror därför att de kan få jobb inom media hur lätt som helst. Men så är det inte längre, enligt Tyskungen. På 90-talet (när 70-talisterna var unga för övrigt) så räckte det att ha svart polo eller knäppa brillor för att få creddiga jobb. Så är det inte längre. Hur fan hänger det ihop, Tyskungen? Är det lättare att vara 80/90-talist än 70-talist eller inte? Det här var ett sidospår, men jag förstår inte.