bloggkommentatorerna

Ok med svordomar?
Underbara Clara skriver om att hon har misslyckats med projekt sluta svära. Hon upptäckte det när hon och Erica skulle klippa ihop bloopers från bloggen. Clara svär alltså som aldrig förr, trots att hon när hon var 22 försökte byta ut svordomar mot bibliska kraftuttryck. 

Vet ni, jag skiter hejdlöst i att jag svär mycket. Jag trivs med det, och låter mig inte begränsas. Faktum är att jag automatiskt minskar ner på svordomarna när jag träffar folk som inte tål dem, tex äldre, eller folk som funderar på att anställa en. Men när jag är fri så svär jag när jag känner för det. Ni har säkert sett det i bloggen. Jag uppskattar att det finns ord som är kraftfullare än andra. 

Senast för en timme sen uppmanade min man vår sjuårige son att inte svära, för han hade väl sagt något i stil med: "vilken jävla cirkus!" eller liknande. Som barn fick jag ofta förmaningar för det där, ibland av mamma som sa att det låter så illa när flickor svär, vilket gjorde mig extra rasande. Jag lade mig i barnuppfostran idag och frågade min son om han brukar svära i skolan eller hos farmor. Nej, det gör han inte. Och då sa jag att om han har kontroll över när olika språkbruk passar sig så är det ok för mig att han använder svordomar hemma, så länge de inte är riktade mot någon. "Jävla idiot", eller "din dumme fan" är alltså inte ok, men "fan vad god den här glassen är!" har jag inget att invända mot. Det är ju ord som folk bara har bestämt är dåliga. Eller rättare sagt, det är ord som förr i tiden var tabu, som folk just därför valde att använda som kraftuttryck. Men i själva verket betyder de ingenting mer än det vi själva laddar dem med. 

För att slippa argumentet: svordomar tyder på dåligt ordförråd, så vill jag också skryta med att båda mina barn alltid fått omdömet "bra ordförråd!" sedan första året på förskolan. Det är helt sant. 

Hur gör ni?

//Mia
Alla goda ting är tre
1. Englas podd är släppt. Skall lyssna senare i kväll. 
 
2. Jag kom på mig själv när jag kollade på Mogi och Mon Amour i Bytt är bytt att jag blev lättad av programmet. När Mon Amour berättade att han arbetade med champange så blev jag glad och lättad. En sten föll från mitt bröst. Jag har tänkt att han inte har något jobb och att han bara hänger på Mogi på hennes resor och resten av tiden (typ all tid) så sitter de i sin lägenhet och dricker te med skorpor för att kassan är skral. Vad är det som har gjort att jag tänker att deras liv är sånt? Kanske för att man misstänker att Mogi inte reser så mycket som bloggen hade krävt? Skönt att kunna pusta ut ändå. :D
 
3. UnderbaraClaras bilder på snö! Jävlar vad avis jag blev. Längtar så mycket efter snö, men här på västkusten är det samma väder på midsommar som på nyårsafton nu för tiden så jag behöver nog resa norrut eller till Småland för att få snö i vinter.  
 
//Anna-Maria
Det handlar om döden
Lagom till Allahelgonahelgen stöter jag på berättelser om döden, hela tiden. Det här är vad jag tagit del av den senaste timmen: 

  • En underbar pod med Clara och Erica pratar om döden i ett helt avsnitt, ur en massa perspektiv. Gillade mest när Clara med hjälp av Ericas frågor pratade om sin mammas död. Här grät jag. Men också om vad som händer efter döden, och hur man sörjer. 
  • En så himla fin intevju med en man som heter Fredrik Sträng, i Malou efter tio. Han var ditbjuden för att prata om sitt liv som asexuell (vilket också var väldigt intressant och genomtänkt), men eftersom hans syster dog av anorexi några dagar innan inspelningen så valde de att även tala om det. Han pratade så vördnadsfullt och allvarligt så här grät jag också. 
  • Jonna Jinton svarar på läsarfrågor och jag önskar att hon valde att dela upp inläggen med en eller två frågor åt gången, eftersom hon skriver så långa inlägg. Men i första frågan om kopparna berättar hon om en speciell läsare hon haft som plötsligt slutade kommentera. Här grät jag nästan, men det kanske var för att jag fortfarande var berörd av de två ovanstående punkterna. Då kom jag att tänka på att en del signaturer här på bloggen försvunnit genom åren. Tanken på att någon av dem skulle ha dött har faktiskt aldrig slagit mig.
Tycker ni det är jobbigt att läsa sånt här, eller dras ni till det? Jag dras till det, helt klart. 

//Mia