bloggkommentatorerna

Tacksamhet råder
Underbara Clara skriver om sin tacksamhetsdagbok, som hon fört, skriftligt eller mentalt sedan hon gick på mellanstadiet, efter tips av Oprah Winfrey. Det går alltså ut på att lista det man är tacksam över varje dag. Jag har så svårt att känna tacksamhet, för det jag är mest tacksam för är jag så rädd att förlora, så jag klarar knappt av att tänka på det. Familjen, hemmet och hälsan. Ibland när jag läser bloggar om folk som förlorat sitt barn, eller som själv är allvarligt sjuk, så ser jag kommentarer i stil med: "Nu är jag extra tacksam över mina barn och ska gå in och krama dem." eller "När jag läser hur du har det så inser jag att jag ska vara tacksam som är frisk", osv. Jag känner inte det! Jag känner en isande skräck över hur jävligt allt kan bli. Man är ju inte skyddad, bara för att det är bra just nu. 

Men Clara skriver mycket enklare saker. Om makaroner till lunch, pepparkakor och snöfall. Hon uppger att hon hört att folk som fotograferar sin mat njuter mer av den. Man blir medveten om det man har när man stannar upp och reflekterar. Jag kanske ska testa att sätta ord på bra saker? Det får bli tyst för mig själv i så fall, för annars kommer folk i min närhet tro att jag börjat med olagliga substanser. 

Men ok, idag är det fredag, långhelg stundar, barnen sitter i sina små fåtöljer och tittar på tv, alla juleljus lyser fint här hemma, och jag ska lyssna på en av alla podcaster som släpps just på fredagar, i mina nya svindyra trådlösa applehörlurar som jag tydligen var värd att få i julklapp. Och nu har jag bloggat klart för idag!

Ha en fin fredagkväll nu allihopa. (Ni hör hur fridfull jag blev av några minuters kontemplation!)

//Mia
Rätt eller fel
Alla är hobbyfotografer numera när det finns kameror i telefoner. Jag vet inte hur mycket bilder jag tar men det blir minst en per dag på något och vissa dagar många fler. Om bilden blir bra eller inte spelar inte så stor roll om det inte är tänkt att den skall vara "fin", om ni förstår vad jag menar, och skall ut på sociala medier eller så. Men det som jag tycker är ok är för andra proffs helt bedrövligt såklart. 
 
Som när jag tittade på UnderbaraClaras fotograferade chokladgodisar. Den första bilden var väl helt ok tänkte jag. Tills jag såg den andra, finare bilden. Men samtidigt så tycker jag inte att den första var lika illa som UC tycker. Jag blir ändå sugen på att äta godisarna och hade inte skrattat åt någon matbloggare med en sån bild. Det där är så läskigt med vad man förstår och inte. Jag har kanske inte sinnet att se vad som är en fin bild och det gör att något jag producerar kan suckas och skrattas åt, vilket är obehagligt. Den känslan av att man är rädd att göra bort sig tror jag gör så att många aldrig ens vågar lägga upp saker eller börja fotografera. Synd. 
 
//Anna-Maria
Ok med svordomar?
Underbara Clara skriver om att hon har misslyckats med projekt sluta svära. Hon upptäckte det när hon och Erica skulle klippa ihop bloopers från bloggen. Clara svär alltså som aldrig förr, trots att hon när hon var 22 försökte byta ut svordomar mot bibliska kraftuttryck. 

Vet ni, jag skiter hejdlöst i att jag svär mycket. Jag trivs med det, och låter mig inte begränsas. Faktum är att jag automatiskt minskar ner på svordomarna när jag träffar folk som inte tål dem, tex äldre, eller folk som funderar på att anställa en. Men när jag är fri så svär jag när jag känner för det. Ni har säkert sett det i bloggen. Jag uppskattar att det finns ord som är kraftfullare än andra. 

Senast för en timme sen uppmanade min man vår sjuårige son att inte svära, för han hade väl sagt något i stil med: "vilken jävla cirkus!" eller liknande. Som barn fick jag ofta förmaningar för det där, ibland av mamma som sa att det låter så illa när flickor svär, vilket gjorde mig extra rasande. Jag lade mig i barnuppfostran idag och frågade min son om han brukar svära i skolan eller hos farmor. Nej, det gör han inte. Och då sa jag att om han har kontroll över när olika språkbruk passar sig så är det ok för mig att han använder svordomar hemma, så länge de inte är riktade mot någon. "Jävla idiot", eller "din dumme fan" är alltså inte ok, men "fan vad god den här glassen är!" har jag inget att invända mot. Det är ju ord som folk bara har bestämt är dåliga. Eller rättare sagt, det är ord som förr i tiden var tabu, som folk just därför valde att använda som kraftuttryck. Men i själva verket betyder de ingenting mer än det vi själva laddar dem med. 

För att slippa argumentet: svordomar tyder på dåligt ordförråd, så vill jag också skryta med att båda mina barn alltid fått omdömet "bra ordförråd!" sedan första året på förskolan. Det är helt sant. 

Hur gör ni?

//Mia