bloggkommentatorerna

Moralpanik mot barn
Tycker det UnderbaraClara skriver om barn och moral är tankeväckande. Varför har vi så höga förväntningar på barn? Att de inte får vara avundsjuka, egoistiska eller missunsamma, medan vi vuxna är det hela tiden. Hm, kanske mest beror på att barn inte har vett på att dölja sin avundsjuka? Då försöker man få dem att känna annorlunda, istället för att bara hålla tyst om det. Det är väl fel egentligen?

Clara skriver också att det är ok för hennes barn att leka krig. Däremot lär hon dem att vara empatiska. Hon lär dem att vara uppmärksamma på andras känslor. Låter bra. Lite svårare än att bara förbjuda vapen rakt av, men säkert mycket klokare. 

//Mia
"Skrivarresa"
Underbara Claras och Malin Wollins skrivarresa låter ju helt fantastisk. Två vuxna kvinnor på Kreta, men en pool och en laptop. Skapa och låta kreativiteten flöda. Lugn och ro, med inspirerande och utvecklande samtal. Kan inte tänka mig något härligare. Ett gott samvete har man såklart också när man är på en jobbresa som resulterar i en bok. 
 
I sanningens namn hade det inte passat mig alls. Min karaktär är så dålig, så jag måste ha press på mig och noll valmöjligheter. På Kreta har man dessa val: skriva skriva skriva eller sola, babbla med väninnan och dricka drinkar. Jag vet vilket val jag hade gjort. Valet som inte resulterar i en bok. 
 
//Mia 
Man kan inte chockas på fel sätt
Näe, jag håller inte alls med Underbara Claras krönika i Expressen. Angående terrorattacken i Stockholm: höjden av narcissism är att skriva i sociala medier att man kunde varit där, just då. 

Clara menar att alla de som i hennes Facebook- och Instagramflöden skrev om att de också brukar befinna sig på Drottninggatan är typiska för vår narcissistiska tid. Det tror inte jag! Jag tror att det är mänskligt, utöver alla tidsepoker att relatera till sig själv. Nyheter och händelser som händer närmre en själv (i tid, geografiskt, socialt osv) drabbar en mer, det vet alla som arbetar med att förmedla nyheter. Att relatera ett terrordåd som sker i ens egen stad till en själv är helt normalt. Att skriva ut det på Facebook tyder kanske på att man är väldigt känslostyrd, att man inte inser att man upprepar det tusentals andra människor redan skrivit, att man borde överväga att skriva någonting som är mer intressant för andra människor, osv, men inte att man är typisk för en viss tid i mänsklighetens historia. Jo, man existerar samtidigt som Facebook finns, men i övrigt tror jag inte att man är mer typisk för vår tids folk än för andras. 

Återigen, jag är så trött på folk som ska tillrättavisa folk för hur de reagerar i traumatiska situationer som landssorg innebär.

//Mia