bloggkommentatorerna

"Veckans" i punktform
Halva veckan har gått, och de senaste dagarna har varit händelserika. Vi kör en avstämning, såhär på lillelördagen:

Veckans käckaste
- Blondinbella såklart, som beskriver sin söndag i lekparken med så många glada utrop att en dysterkvist som jag måste krypa tillbaka till sängen på grund av svår hurtighetsöverdos. 

Veckans kärlekschock - Dessies förlovning med bästisen Paulina Friman, som sagt. Nu är det ju fortfarande lite oklart. Man har ju inte fått veta så mycket än. Många tror det är på skämt, men det känns ju så extremt barnsligt i så fall, så vi får se. 

Veckans bråk - Lady Dahmer vs Calle Schulman. Calle gör reklam för en självförsvarskurs för tjejer som han och hans flickvän i samarbete med ett träningsproffs fixat. Lady Dahmer skriver ett inlägg där hon raljerar kring Calles plötsliga intresse för feminism. Så långt tycker jag att Calle Schulman absolut bör tåla kritiken. Han hade kunnat skita i den, eller besvara varför han inte håller med. Men möjligen var det så att ett flertal av Lady Dahmers följare gick in hos Calle och kritiserade initiativet hårt. Eller så var det en kombination av hans egna följare och hennes som vände sig mot honom. Han fick i alla fall massa skit, och jag kan förstå att han tröttnade efter ett tag. Men hur han reagerar på det är helt sinnes. Nu har han raderat det han hävde ur sig mot Lady Dahmer, men hon har radat upp hans påhopp här. Calle Schulman - kvinnornas beskyddare. 

Veckans gulligaste - Paula och Hugos dotter Molly har fått en fiskpinne. 

Veckans onödigaste otur - Prinsessan-Josefines otur har fortfarande inte vänt. Sedan hennes lille son diagnosticerades med diabetes 1 i helgen, har dottern även brutit armen. Josefines man är sjuk i influensa, och hemma och sköter om storebroderns diabetes, medan Josefine ligger på en sal på sjukhuset, med båda sina stukade barn i och med en speciallösning av förstående sjukhuspersonal. Så fruktansvärt jobbigt. Men den familjen verkar ha en stark kärlek till varandra, som behövs i såna stunder. Det finns nu en ny YouTube-kanal, som heter Josefine Diabetesmamman, som man kan titta på. 

Veckans personliga fasa - Jag har på senaste tiden börjat inse hur vidrigt det måste vara att älska någon som håller på med vissa typer av kampsport. Camilla Läckberg skriver ju då och då om hur orolig hon är när Simon ska upp i ringen. Ännu större fasa måste det vara att ens barn börjar med det där, och riskerar att bli sönderslagen några gånger om året. Magdalena Graafs son Lance vann sin thaiboxningsmatch i Thailand igår, men bröt ändå ett revben. Om jag var i Maggans eller Läckbergs sits så hade jag nog valt att inte titta, och inte engagera mig alls, om jag inte lyckats prata förstånd med personen. 

//Mia

Dessie förlovad med tjejkompis
Dessie har förlovat sig. Hon skrev för ett par veckor sedan att hon är demisexuell, vilket betyder att man bara blir kär i människor som man har starka band till och känner väl. Det verkar ha hänt nu, kärleken, den har drabbat henne och en av hennes tjejkompisar. Härligt med kärlek säger jag. 
 
Tänk vad trist det hade varit annars. 
 
//Anna-Maria
 
 
Prestationsångest
Många bloggare och andra sociala medier-profiler är väldigt högpresterande. De sociala plattformarna är dessutom ofta ett sätt att bygga varumärket osv. Framgångarna visas upp, om man säger så. 

Men de som presterar mest, eller skriver mest om sina prestationer visar sig ofta bära på ett dåligt samvete över alla möjliga tänkbara tillkortakommanden. Jag får känslan av att det är just de högpresterande som har MEST dåligt samvete. Kanske är det piskan som driver dem? 

Nu vill jag inte hänga ut folk, för detta är ofta unga tjejer som kämpar som fan med skola, kropp, utseende, relationer, sociala medier, jobb, mat, träning och verkligen vill lyckas på alla plan. Istället får jag ta Simon Sköld som exempel. Tycker faktiskt att det är anmärkningsvärt att han som jobbar som personlig tränare och kostrådgivare, vid sidan av elitidrottandet, skriver ett sånt här inlägg

Utdrag: "Träning är något som finns på de flestas samvete. Jag älskar att träna och har en hög träningsdos, blir i princip alltid mer än 6 pass i veckan. Men även när jag tränar 6 pass i veckan så får jag dåligt samvete, jag tycker jag tränar för lite, tänker att mina motståndare tränar hårdare, mer bättre och att jag är lat som inte gör mer."

Sedan skriver han långt om hur mycket bättre han har blivit på att vila, och en massa argument för varför man måste vila. Att han blivit bättre sedan han började vila och att han kämpar varje dag med att inte ha dåligt samvete över det. 

Om personliga tränare låter såhär, VEM mår då bra? Vem har en balans? Är det en människa med DEN inre kampen och DET dåliga samvetet (trots minst sex träningspass i veckan) man ska gå till för att få råd? 

För att inte tala om alla karriäristers bloggar, som handlar om att man någon gång måste unna sig att koppla från jobbet. Att någon gång då och då INTE jobba fyra timmar efter att barnen har somnat, utan att istället njuta med en ansiktsmask, och TRYCKA BORT det dåliga samvetet som tydligen ploppar upp om man inte preseterar dygnet runt. 

//Mia